Synar fördomar

Sedd av 342

Akademikern. Statsvetaren Maria Cham uppmanades att söka ett jobb i hemtjänsten i stället för på Arbetsförmedlingen. Nu hjälper hon arbetsgivare att inte diskriminera afrosvenska akademiker.

Senast ändrad 11:10, 14 Nov 2018
Foto: margareta Bloom Sandebäck.

Ett år efter avslutade universitetsstudier i utveckling och internationellt samarbete hade Marie Cham fortfarande inget riktigt jobb. Ensamstående med barn hankade hon sig fram på timmar i vården.

Då såg hon en annons: Arbetsförmedlingen i Solna, där hon själv var inskriven, sökte en handläggare.

– Det var på samma kontor som min egen handläggare jobbade. Jag frågade om han kunde lägga in ett gott ord för mig. ”Du vet att jag är grym!” sade jag, ”jag kan det här”. Jag var desperat. Jag kunde knappt betala räkningarna och hade femtioelva jobb. 

Nej, svarade handledaren. Hon borde inte ens söka jobbet. I stället föreslog handledaren att hon skulle försöka få ett fast jobb inom hemtjänsten.

Händelsen passar in i ett mönster i Marie Chams liv, och hon delar upplevelsen med många andra som har afrikanskt påbrå. Ta hennes morbror, till exempel, diskputerad historiker som fram till pensionen fick jobba som tågförare. Afrosvenskar är diskriminerade på svensk arbetsmarknad. I den grupp som har akademisk utbildning är 9,1 procent arbetslösa tre år efter examen. Bland majoritetsbefolkningen är motsvarande siffra 2,8 procent. 

Visst är det många företag som jobbar med mångfald, men det hjälper inte, menar Marie Cham.

– Det man kan se är att mångfalden ofta inte når fram till afrosvenskarna, som befinner sig längst ned i hierarkin. Sådana som jag blir sällan anställda.

Men Marie Cham blev till slut anställd, och i dag ses vi i Länsstyrelsens kontorsmiljö i centrala Stockholm. Hon jobbar sedan ett år tillbaka som processledare för Vidga normen, ett nätverk av organisationer inom offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle som skapar mötesplatser mellan arbetsgivare och högutbildade afrosvenskar samt sprider kunskap om normkritisk rekrytering. 

”Har du lust att göra ett test?” frågar hon mig.

Det är några påståenden som hon brukar ta med sig när hon leder workshops. Jag ska som vit svensk se om jag kan skriva under på dem.  

”Om jag råkar ut för en negativ erfarenhet frågar jag mig inte om den har med min hudfärg att göra.”

”Nej…”

Första gången hon insåg att det fanns rasism var på historielektionen på gymnasiet. Läraren berättade om slavhandeln som om det vore en friktionsfri självklarhet – man hämtade helt enkelt hit afrikanerna. Ingenting av problematisering.

– Det var så kallt. Jag kände mig skuldtyngd, smutsig. Jag blev illamående. Jag förstod plötsligt hur folk ser mig: Jag är annorlunda.

Hon har blivit spottad på. Kallad apa. Fast det svåraste har varit att se sin mamma, som är från Gambia, bli utsatt. På bussen hände det att folk sade att hon luktar äckligt.

– Hon kunde aldrig ställa sig upp och säga: ”nu räcker det”. Men jag vet varför: hon kunde inte därför att hon var koloniserad, förtryckt sedan barndomen. Hon har lärt sig att visa respekt för vita människor. Och plötsligt befann hon sig i en helt vit värld. Hur skulle hon stå upp för sig själv?

Nästa påstående:

”Om jag ber om att få tala med chefen kan jag vara ganska säker på att få tala med en person med min hudfärg.”

Under gymnasiet förstod Marie Cham att andra såg henne som svart. Men först efter studenten insåg hon de praktiska konsekvenserna av det. 

Hennes första fasta jobb var på ett äldreboende, med en lön på 12 000 i månaden. 

– Jag jobbade hårdast av alla, men märkte snart att det fanns andra vårdare som jobbat lika länge som jag och som ändå hade 4 000–5 000 kronor mer i månaden. Jag förstod ingenting. 

Efter ett år sade hon upp sig. 

– Många var på mig: ”Nej, gör inte det, ta tjänstledigt i stället så att du kan komma tillbaka”. Men vad skulle jag tillbaka till? 

Efter ett estetisk år på folkhögskola, journaliststudier på universitet och föräldraledighet hamnade hon på förskolan. Hon hade under tiden stärkts i sin gambiska identitet och tog med sig sin son Cameron på en resa till rötterna i Afrika. 

Det förändrade henne. 

Hon upptäckte de postkoloniala effekterna: misären, orättvisan – och insåg att hon ville göra något. Det blev studier i utveckling och internationellt samarbete.

– När vi närmade oss frågan om slavhandeln kom farhågorna, fragmenterade minnen som jag ville förtränga från historielektionen på gymnasiet. Men här var det en annan twist på berättelsen, den visade på brutaliteten av vad vita människor gjorde med Afrika. 

Med ökad medvetenhet om sakernas tillstånd gick hon med både i Afrosvenskarnas riksförbund och Miljöpartiet. Hon var aktiv och engagerad.

Och fortfarande utan kvalificerat jobb. 

– På pappret var jag het, och jag blev kallad på intervjuer. Men: ”vi hör av oss”. 

Antingen var hon överkvalificerad, eller så hade hon för lite erfarenhet. Ett år efter avslutade studier och ensamstående med barn var hon nära att ge upp. Kanske hade kollegorna på äldreboendet haft rätt? Kanske skulle hon bara ha tagit tjänstledigt? 

Det som till slut blev Marie Chams räddning var hennes engagemang i Miljöpartiet. Hon hade blivit invald i kompetensnämnden och en dag kom chefen för Arbetsförmedlingen i Solna, där den lediga tjänsten fanns, för att redovisa prognoser över sysselsättningen.

Marie Cham såg en chans. Om hon imponerade på chefen kunde det kanske vara en väg till jobbet, som hon sökt trots handläggarens avrådan.

– Jag kom till mötet med en ammunition av frågor för att visa att jag är kompetent: Hur kan det bli så här? Vad hade ni tänkt för åtgärder? Hur kan Solna stad hjälpa till? 

Efteråt fick hon reda på att hon tillsammans med 150 andra blivit kallad till intervju för jobbet på Arbetsförmedlingen, en speed dating-intervju närmare bestämt. Marie Cham bad till gud om att få hamna med chefen som hon bombarderat med frågor. 

– Jag bara: ”Snälla gud, jag kommer att bli nunna om jag hamnar vid hennes bord! Snälla snälla!” Ja, och sen, vad händer? Jag hamnar vid hennes bord! Jag hade värsta självförtroendet, jag bara satt där, pratade med henne, svarade på alla frågorna, ingen nervositet. När jag gick därifrån hade jag gett intrycket: Jag vill hjälpa er. This is an offer you can't refuse. 

Till nästa intervju kom hon i den skrikigaste koftan hon hade, bländande neonrosa. Hon hade bestämt sig för att vara sig själv.

Hon fick inte bara jobbet – hon fick välja vilken tjänst hon ville på Arbetsförmedlingen i Solna. Det blev etableringsuppdraget. 

Sedan dess har det rullat på. Efter ett par ytterligare steg på karriärstegen kom hon hit till Länsstyrelsen, för jobbet som processledare för Vidga normen. 

Hennes arbete består bland annat i att utbilda företag och organisationer i frågor kring strukturell diskriminering. Vidga normen arrangerar också mötesplatser. En sådan är mentorsprogrammet Framtidens ledare, där högutbildade afrosvenskar kopplas ihop med erfarna mentorer från ledande befattningar i näringsliv och offentlig sektor. 

Sista påståendet:

– ”Jag pratar ofta med barnen i mitt liv om hur de kan uppfattas av andra på grund av sin hudfärg?”

Marie Cham pratar ofta med den äldste sonen om slavhandeln, om historien, om rasismen. Ofta på sitt modersmål.

– Jag vill att han ska vara trygg i båda sina identiteter från början. Han ska inte behöva gå igenom samma sak som jag har gjort som svart och akademiker. 

Text: Tim Andersson.

Läs mer:

Artikeln är en del av magasinet Akademikern 5, 2018. Läs hela tidningen här! 

up 273