Så påverkas tjänstemän av ny politisk färgblandning

Sedd av 220

Akademikern. I höst målas en ny politisk färgkarta på många håll i landet. Inför valet tog Akademikern reda på hur opolitiska tjänstemän påverkas av politiska maktskiften.

Senast ändrad 09:46, 19 Sep 2018
Foto: Rasmus Meisler.

Fem dagar till valet. Det är det kvar när den här tidningen kommer ut. Än vet vi inte hur den politiska färgkartan kommer att tecknas, men vi vågar nog slå fast att en hel del tjänstemän i kommuner och landsting, och kanske även på riksnivå, får känna doften av nymålat när de går till jobbet på måndagen.

Vid valet 2014 fick Sverige en ny rödgrön minoritetsregering. 117 kommuner bytte helt eller delvis färg och bland landsting/regioner fick sex nytt styre. När makten skiftar märks det. För en del offentligt anställda blir skillnaderna inte så stora. Arbetet tuffar på medan förändringar sker i periferin. Men för andra blir den direkta följden av ett maktskifte nya arbetsuppgifter, ny ledning och helt nya mål att sträva mot.

Anders Ivarsson Westerberg, docent i företagsekonomi som forskar i ämnet offentlig förvaltning vid Södertörns Högskola, menar att ett maktskifte i princip inte innebär någon förändring alls av vardagsarbetet – rent formellt eller praktiskt – för de allra flesta som jobbar i politiskt styrda verksamheter. Han påpekar att till skillnad från många andra länder, till exempel USA där ett maktskifte får stor påverkan på förvaltningen, har Sverige en förvaltningsmodell som gör den relativt självständig och fristående från politiken. Det är endast ett fåtal, runt 200 personer på Regeringskansliet, som byts ut vid maktskifte. I övrigt har vi inga politiskt tillsatta förvaltningstjänstemän.

– De är anställda på förtjänst och skicklighet, inte på politiska meriter, säger Anders Ivarsson Westerberg.

Visst kan en ny politisk styrning märkas, till exempel i myndigheternas regleringsbrev, men för den enskilda tjänstemannen blir effekten liten, menar han. Det beror delvis på att förändringarna i verksamheterna ofta är små och sker långsamt. Men framförallt har det att göra med att tjänstemannen har samma lagar, regler, rutiner och principer att följa som alltid. 

– Man gör sitt jobb som man ska och har en ganska stark etisk kompass. Det ligger i förvaltningstjänstemannarollen att lyda den som för tillfället styr. Naturligtvis har man sin egen politiska uppfattning, men det är ju inte den som styr utan tjänstemannaetoset. Man ska vara objektiv, oavsett vad man tycker privat, säger Anders Ivarsson Westerberg.

Så är det förstås. I Sverige har vi inga samvetsklausuler i lagstiftningen. Vi kan inte agera enligt vår egen övertygelse om den skulle gå emot lagens tillämpning. Men innebär det att vi inte blir påverkade, vare sig praktiskt eller emotionellt, när den politik som styr grunden i vårt arbete skiftar färg?

– Nej, det innebär det inte, svarar Håkan Johansson, professor vid Socialhögskolan i Lund. 

Han arbetar just nu med ett forskningsprojekt som bland annat undersöker hur handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen påverkas av politisk styrning.

– Vi ser att den politiska styrningen av de här två myndigheterna skiftar ganska snabbt och att handläggarna påverkas i yttersta grad.

Håkan Johansson menar att den politiska målstyrningen snabbt omsätts i handläggarnas vardagliga arbete, eftersom de behöver ändra delar av sin verksamhet för att kunna nå upp till målen. Handläggare vid Arbetsförmedlingen som han intervjuat berättar till exempel att de är väldigt snabba med att läsa regleringsbrevet när det släpps inför årsskiftet, eftersom de vet att det som står där kommer att behöva hanteras på kontorsnivå. 

– Man ser ministern och regleringsbrevet som det som kommunicerar med en. Ledningen finns ju så klart också där, men att regleringsbrevet är föremål för kafferastsdiskussion illustrerar hur påtaglig den politiska styrningen är, säger han.

Handläggare i studien känner sig luttrade och vana vid att myndigheten de arbetar vid ställer om. Förändringar som är kopplade till skiftande politiska beslut beskrivs snarast som ett bestående tillstånd.

– Bitvis är det en lakonisk reflektion, bitvis framkommer ett visst missnöje där man vill att myndigheten ska få göra sitt arbete i stället för att vara ett slagträ i en politisk debatt eller ett medel för att uppnå politiska mål.

 

Valets påverkan på politiskt styrda verksamheter börjar långt före själva valdagen. Och när den närmar sig trissas tonläget upp. Organisationerna försöker måla upp positiva bilder av sig själva genom olika slags inspel. I våras kunde vi till exempel följa arbetsförmedlares vardag på myndigheten i SVT-serien ”Sveriges bästa arbetsförmedling”. Samtidigt uttalar politiker sig i medierna om hur de vill att myndigheten ska verka (och inte verka) om de vinner valet. 

Den yttersta personliga konsekvensen av det politiska spelet kan Ann-Marie Begler, före detta generaldirektör på Försäkringskassan, ha fått erfara. Med fem månader kvar till valet fick hon, till synes utan förvarning, sparken. Många misstänkte att det bakomliggande motivet var att regeringen upplevde ett behov av en politisk nystart.

Ann-Marie Begler själv verkade dela den uppfattningen. I en film som lades ut på Försäkringskassans intranät samma dag som beskedet om att hon tvingats sluta kom, säger hon till medarbetarna: ”Det kommer alltid att finnas kritik mot Försäkringskassan. Det är valtider nu. Nu blåser de politiska vindarna, vilket jag personligen nu fått erfara”.

För medarbetarna blir konsekvensen en ny högsta chef och en tydlig signal om att något i deras arbete behöver – och kommer att – ändras.

– Det är intressant med de här katapultstolarna som finns på vissa myndigheter. Byter man generaldirektör kommer det in nya vindar i organisationen. Det kan handla om en annan ledningsfilosofi, om skillnader i vad man förväntas göra och i vad som belönas. De som är anställda under en generaldirektörs regim passar inte nödvändigtvis in under nästas, säger Håkan Johansson på Socialhögskolan i Lund. 

 

Täta byten av ledningen eller andra förändringar som gör att medarbetarna inte hinner stabilisera sina arbetsmetoder och anpassa sig till det nya ökar vantrivsel och känslor av isolering. Det menar Åsa Wettergren som är professor i sociologi och forskar på emotioners betydelse i byråkratiska organisationer vid Göteborgs universitet. 

– En ny generaldirektör har med sig idéer om hur verksamheten ska styras och det medför omorganiseringar och nya regler, både implicita och explicita, för hur medarbetarna ska uttrycka känslor och hur de ska bemöta medborgarna som de arbetar med. 

Om styrningen däremot inte förändras för ofta hinner en stabil intern känsloregim byggas upp på arbetsplatsen: osynliga regler för hur man som medarbetare ska förhålla sig till och agera på sina känslor. Efter en tid lär man sig att ganska enkelt slå på den här känsloregimen när man kommer till jobbet och stänga av den när man går hem. 

– Det gör det lättare att acceptera eller stå ut med att behöva utföra arbetsuppgifter som inte alltid går i linje med ens privata politiska uppfattning.

Åsa Wettergren tar Migrationsverket som exempel. När hon intervjuade handläggare där för att undersöka hur de hanterade att ge avslag på asylansökningar blev det tydligt att arbetsplatsens känsloregim spelade stor roll. 

– Allt kretsade kring att lagstiftningen var rättvis, bra och nödvändig. De upplevde att de som handläggare gjorde så gott de kunde utifrån de lagar och metoder de skulle följa. De kunde tycka att det var hårt och jobbigt att ge avslag, men samtidigt fanns det en professionell stolthet i det. En känsla av att ”jag är objektiv och sätter mig över det jag själv hade önskat”. Det finns en väldig dragningskraft i den stoltheten.

Politiskt maktskifte får alltså inte nödvändigtvis någon särskilt stor känslomässig betydelse för den enskilda medarbetaren, menar Åsa Wettergren. 

– Så länge jag känner att det jag gör stämmer ganska bra överens med den jag är så funkar det. Men om det blir för stor dissonans behöver jag ta tag i konflikten och fråga mig: hur långt kan jag sträcka gummibandet mellan mitt privata jag och mitt jag på arbetsplatsen? Kan jag stå för det här? Behöver jag säga upp mig?  

Text: Karin Persson.

Reportaget är en del av magasinet Akademikern 4, 2018. Läs hela tidningen här! 

Läs mer: 

Lämnade toppolitiken för att bli opolitisk tjänsteman

Val 2018: Marie Ericsson om att vara opolitisk tjänsteman vid maktskifte

up 36