Panelen: Hur påverkas du av varslet?

Sedd av 300

Akademikern. Arbetsförmedlingen hårdbantas. För de anställda är ovissheten om framtiden stor.

Senast ändrad 14:03, 25 Mar 2019
Foto: Privat.
Karin Jardstam, Jessica Bertilsson och Anders Skrufve.

Karin Jardstam, sektionschef Örnsköldsvik

– Vi känner oro för framtiden, förstås, men jobbar mycket i nuet. Det är rätt mycket galg- humor just nu. Riksdagen har all rätt att besluta om arbetsmarknadspolitikens form. Men det är olyckligt att myndigheten tvingas in i en mindre genomtänkt omstrukturering. Vi minskar antalet anställda, utan att det privata alternativet finns på plats. Jag skulle ha önskat att man inväntat den arbetsmark- nadspolitiska utredningen och gått vidare utifrån den. Jag arbetar gärna kvar, även i en förändrad myndighet, eftersom vi fortfarande kommer ha ett stort och viktigt uppdrag.

Jessica Bertilsson, arbetsförmedlare Klippan

– Stämningen här är väldigt orolig. Vi oroar oss för de arbetssökande som behöver extra stöd. Vi oroar oss för varandra, för dem som kanske måste lämna men också dem som blir kvar. Hur blir det att arbeta i myndigheten framöver? Att myndigheten behöver förändras är inget konstigt. Men detta handlar inte om utveckling. Jag är orolig att man offrar människor för att man inte ser de långsiktiga konsekvenserna av att lägga ner 130 kontor. Själv har jag fått en ny tjänst. Det är ett jobb jag ser mycket fram emot, men jag känner också en stor sorg över att lämna Arbetsförmedlingen.

Anders Skrufve, socialkonsulent Norrköping

– Varslet ligger som en våt filt över verksamheten, men jag förstår att de förutsättningar som politikerna gett Arbetsförmedlingen får följder. Det är förödande att den nu pågående åderlåtningen av kompetent personal sker så snabbt. Det finns en sorg över att verksamheten offras i ett politiskt spel där vi som medarbetare inte kan påverka skeendet. Det känns svårt att åse hur det som byggts upp under lång tid med enskilda medarbetares kompetens försvinner, samtidigt som de som blir kvar får hantera ruinerna. Jag är inte bekymrad för egen del men väl för kollektivet.

Text: Emmeli Nilsson 

up 50