På liv och död

Sedd av 93

Akademikern. En livsfarlig sjukdom som påverkar sexualiteten. Kuratorn Elisabet Skeppner hjälper män i pensionsåldern att sätta ord på sina känslor när de får cancer.

Senast ändrad 11:45, 22 Aug 2018
1 av 2 Foto: Pavel Koubek.
2 av 2 Foto: Pavel Koubek.

Döden och sexualiteten – finns det två saker som människor helst undviker att prata om så är det väl dessa. Och dessa saker jobbar Elisabet Skeppner med att få människor att prata om.

Hon är kurator på urologiska kliniken vid Örebro universitetssjukhus. När personer, som strax ska bli patienter, får besked om sjukdomar som prostatacancer, urinblåscancer och njurcancer, finns hon där bredvid läkaren och sjuksköterskan. Hon söker aktivt upp de drabbade.

– Rehabiliteringen startar i samband med diagnostiseringen. Där börjar vi återtagandet av stabiliteten och livet på alla plan – också det psykologiska, säger hon.

Hennes kontor ser ut som sjukhusmiljöer måste ha sett ut åtminstone sedan krita-perioden: dassigt gula väggar, röda fåtöljer med 90-talsmönster, melerad plastmatta. Inget som sticker ut. Inget personligt. Här ska patienten vara i fokus, inte kuratorn.

Det är samtalssituationen som är kärnan i Elisabet Skeppners arbete.

– Jag försöker hjälpa patienten att formulera sina känslor utifrån den livsomställning som cancerdiagnosen ofta innebär. En viktig del är också att hjälpa paren och familjerna att kommunicera om situationen.

Majoriteten av de patienter som Elisabet Skeppner möter är män i pensionsåldern. Det är en grupp som inte alltid är van vid att prata med främlingar om livets mest intima och skrämmande delar. Hur får man dessa patienter att öppna sig?

Genom att skapa trygghet, att visa att hon har kunskap om deras situation. Också medicinsk sådan.

Det har inte alla med hennes yrke, och det kan vara ett problem, tycker Elisabet Skeppner. Det är en av orsakerna till att hon är positiv till legitimation för kuratorer inom hälso- och sjukvård

– Socionomutbildningen är fortfarande orienterad mot socialt arbete inom kommunen, trots att det är väldigt många som verkar inom sjukvården. Du ska veta när du kommer till en kurator att det verkligen är någon som har rätt kunskap, teoretiskt åtminstone. Och det främjas av en legitimation som på sikt kommer att kräva en vidareutbildning inom hälso- och sjukvård. 

Hon tror också att legitimationen kan höja yrkets status.

– Kuratorer inom hälso- och sjukvård har ju inte haft låg status tidigare, men problemet är att vi har halkat efter lönemässigt gentemot socionomer inom kommuner och bemanningsföretag. Och då sjunker också statusen.

Telefonen ringer. Elisabet Skeppner svarar.

"Hej! Javisst, jag kommer ihåg dig och våra diskussioner. Hur går det för dig? Vad är det som har hänt? Aj då…"

Det är en cancerpatient som är väldigt orolig och dessutom, vilket Elisabet Skeppner menar är rätt ovanligt här, missnöjd med ett mottagande från en läkare.

"Jag ska se i journalen, och så kanske vi tillsammans kan försöka förstå vad det var som hände och vad vi nu kan göra för att det ska kännas bättre…"

Elisabet Skeppner fungerar ofta som ett slags tolk i kommunikationen mellan läkare och patient. Den som får ett cancerbesked kan ha svårt att ta in informationen. Men när patienten och eventuella anhöriga fått andas ut på Elisabet Skeppners rum kommer frågorna: Vad sade läkaren egentligen, och vad betyder det?

Elisabet Skeppner kan svara på det mesta. Som fast ansluten till urologkliniken har hon genom åren tillägnat sig stor medicinsk erfarenhet. Hon har dessutom disputerat med en avhandling om sexualitet efter behandling av peniscancer. 

Kunskapen gör att hon kan möta patienterna på ett djupare plan och bättre avgöra vilket stöd som de behöver.

Om döden är den ena polen i Elisabet Skeppners arbete är sexualiteten den andra. Den är en oundviklig fråga för de som ska behandlas, eftersom all kirurgi i bäckenregionen påverkar den sexuella funktionen mer eller mindre. 

– Det är oerhört viktigt att vi i tid informerar om cancerbehandlingarnas biverkningar. Om vi kan ge information som kan ge så realistiska förväntningar som möjligt så skapar det ett bättre utgångsläge för rehabilitering.

Elisabet Skeppners intresse för frågor om sexuell hälsa föddes redan i början av 90-talet, då hon flyttade hit till Örebro och fick en tjänst som kurator på infektionsavdelningen. Det var den tid då aids skakade världen, då homosexuella misstänkliggjordes och man torkade tårar med handskar. För Elisabet Skeppner blev mötet med hiv-patienterna en tuff upplevelse.

– Sexualiteten ska vara något av det bästa och finaste vi har, och så kunde den ge den här dödliga smittan. Det var groteskt.

Hon såg människor i hennes egen ålder dö en efter en. Hon minns särskilt en kvinna som smittats av en man som medvetet dolt sin sjukdom. Ilskan, bitterheten, sorgen. Det var en tid av starka känslor. Även för henne själv. Samtidigt som man avrådde hiv-positiva kvinnor från att bli med barn – sådana var riktlinjerna då – växte hennes egen mage.

– Det var svårt. Det blev så påtagligt: Här kommer jag med livet, medan du går mot döden.

Trots det svarta stråket älskade Elisabet Skeppner sitt arbete på infektionskliniken. Det kom därför som ett knytnävslag när sjukhuset 1996 fick ett sparbeting och skulle kapa 18 procent av personalen inom alla yrken. Hon var en av dem som fick gå.

– Det blev en rejäl kris. Jag hade investerat så mycket tid och kraft i hiv-vården. Jag hade deltagit i olika utbildningar, läst på fritiden, fördjupat mig i ämnet. Plötsligt var det inte värt någonting längre.

Hon säger att hon blev bitter, inte minst på sjukhuset som organisation. Att ingen lade vikt vid det personliga engagemanget.

Som tur var blev hon i samma veva gravid med sitt tredje barn. Det gav henne distans till vad som hade hänt, berättar hon. Bitterheten mattades av. Och redan innan uppsägningsdagen kom hade också arbetssituationen ordnat upp sig. Hon blev kontaktad om en tjänst som kurator på urologiska kliniken, där samma omorganisation som tvingat bort henne plötsligt skapat en vakans. Höggravid skrev hon på anställningsavtalet.

– Så jag fick jobba vidare med sexualiteten och döden, fast ur en helt annan synvinkel.

Efter alla dessa år i närheten av svåra sjukdomar – är hon själv rädd för döden?

– Nej. Däremot är jag rädd för ensamheten och för att inte få den vård jag behöver den dag då det är dags. 

Hon talar om en nedmontering av den sociala välfärden. God vård kräver nära relationer och kontinuitet, inte stressad hemtjänstpersonal, stafettläkare och stafettsocionomer.

– Vi har numera även svårt att rekrytera folk till kuratorstjänster, eftersom man får så mycket bättre betalt på bemanningsföretagen. Vilket jag tycker är idiotiskt. Vi ska ge god lön och premiera den som fördjupar sin kunskap och skapar relationer.

Telefonen ringer. Ännu en patient som behöver kuratorns stöd. De talar en stund.

"Du vet var jag finns", säger Elisabet Skeppner.  

Text: Tim Andersson. 

Reportaget ovan är en del av magasinet Akademikern 3 2018. Läs hela tidningen här! 

up 17