Min väg: Skogens guld

Sedd av 43

HR. Kan tallolja bli framtidens drivmedel? För HR-chefen Jenny Sundén har intresset för hållbarhet styrt valet av arbetsgivare.

Senast ändrad 11:19, 14 Maj 2019
Foto: Tomas Bergman.

Nattmörkret lättar, och utanför fönstren på Piteå stadshotell börjar gatorna framträda i ett isblått sken. Jenny Sundén tömmer snapsglaset.

– Den satt där den skulle.

Frukosten är avverkad. En avslutande shot av lingon, tomat, lime, citron, honung och ingefära skadar inte hektiska dagar som dessa.

Företaget som Jenny Sundén jobbar på som HR-chef, bioraffinaderiet Sunpine, befinner sig i en omfattande expansion. Ytterligare en fabrik ska byggas bredvid den gamla, där talldiesel och andra hållbara produkter utvinns ur tallolja. I dag producerar Sunpine 100 miljoner liter talldiesel per år.

Ur ett klimatperspektiv innebär det en minskning av koldioxidutsläppen med 250 000 ton per år, vilket motsvarar 157 672 dieselbilar.

– Jag är en allt eller inget-människa. Hållbarhet är viktigt för mig, och jag vill kunna stå för den organisation jag jobbar på, säger Jenny Sundén.

Just nu är rekryteringen av nya medarbetare en stor fråga. Jenny Sundén ansvarar för att bygga arbetsgivarvarumärket, det som sedan kommuniceras på mässor och matchningstjänster. Men det går inte att trolla – medarbetarnas upplevelse av organisationen är nyckeln.

– Att försöka sminka en gris är inte lönt. Det är bättre att se till att man har en rashäst att visa upp.

Tjugo minuter senare sitter vi i bilen.

– Nu tror du att jag ska kidnappa dig och låsa in dig i en källare, säger hon.

Och visst, det hade varit en lämplig plats. Ett par mil norr om Piteå. Kring vägen tät barrskog tung av ljuddämpande och skimrande snömassor. Inte en mötande bil. 

Här i det norrbottniska landskapet har hon sina rötter. Man hör det inte på hennes dialekt, för redan som barn lämnade hon Luleå. Under uppväxten bytte familjen adress flera gånger. En längre period runt om i Dalsland. Ett par tonår i Stockholm.

Resandet satte Jenny Sundén i kontakt med olika sorters människor. Hon fick många vänner. Men hon mötte också dem som vill ont. Med tiden lärde hon sig att hantera dem. Inte genom att slå tillbaka, utan genom en mer effektiv metod: spegling. Det är någonting hon har nytta av också som vuxen.

– Jag blev duktig på att sätta gränser och få andra att se sig själva utifrån. Om någon skulle bete sig illa på en arbetsplats, genom att till exempel ge otillbörlig kritik, kan jag lätt ta upp det direkt med personen i fråga: Hur tror du att det här som du sade uppfattades? Ditt agerande ger mig den här bilden av dig, är det den du vill att jag ska ha? 

Intresset för människor och hur de agerar fick Jenny Sundén att vilja bli psykolog – det var populärt i hennes kretsar under tonåren. När hon insåg att det inte var klinisk verksamhet hon ville ägna sig åt övergav hon dock de planerna för beteendevetenskapen på Luleå tekniska universitet. Det var så hon kom tillbaka hit upp.

Det första jobbet hon fick efter examen var som vikarierande arbetsledare för personliga assistenter.

– Jag var stolt och glad över jobbet, men hade inte några som helst förutsättningar att klara av det på ett bra sätt. Var alldeles för grön. Jag hade omkring 45 anställda under mig på tretton olika brukare, vilket betydde tretton månadsmöten varje månad. 

Det här var 2002, när LSS-lagen fortfarande var färsk, och kommunerna hade ännu inte lärt sig hur de skulle organisera sig för att kunna säkra det stöd och den service som lagen krävde, menar hon. 

– Det var dumt att ta jobbet när jag var så oerfaren, och kanske hade jag blivit sjuk om jag stannat längre.

När vi kommit till hamnen på Haraholmen framträder Sunpines kompakta fabrik, eller ”nystanet av rör”, som Jenny Sundén säger. Den skiner som en jättes ihopknycklade spegel i solen.

Vid entrén till huvudkontoret möts vi av en kollega.

– Anläggningen har stått stilla sedan igår, säger han.

– Do we have a problem?

– Yes – problem.

Det är ironiskt. Det har varit 20–30 grader kallt i flera veckor, och nu, när det inte är mer än 10 minus, händer det. Ett rör har frusit.

Det vänder upp och ned på dagen. Första punkten, fotograferingen till bokslutet, blir dock av som den ska. Jenny Sundén sätter sig mot en fond av tallar och en slogan som lyder ”skogen som Sveriges oljereserv”, och ber på skoj fotografen att retuschera hennes ostyriga lockar i efterhand.

Men i övrigt blir flera möten inställda. Och nya tillkommer. Jenny Sundén springer ut och in i sitt tillfälliga kontor, högst upp i en av de moduler som slagits upp här på grund av den utbyggnad som expansionen kräver. 

Improvisationer är ingenting Jenny Sundén oroar sig över.

– Det kanske också är någonting som flyttandet har gett mig: Jag tänker att det alltid ordnar sig. Det har det alltid gjort. 

När hon började här på Sunpine 2014 var verksamheten rörig. All energi hade riktats mot själva fabriken, mot att få allting att funka rent tekniskt. Jenny Sundéns uppgift var att skapa ordning och strukturer för alla HR-processer. 

Det gjorde hon. Den största utmaningen i dag är dock att inte skapa för mycket ordning, säger hon.

– Vårt företag bygger på innovativa medarbetare, på att vi hela tiden hittar nya smarta lösningar. Därför gäller det att arbeta med rutiner som stöd, inte som begränsning, så att det finns fortsatt utrymme för engagemang och kreativitet. 

Jenny Sundén återkommer hela tiden till frågan om hållbarhet. Som student hade hon föreställningen om att man i privat sektor bara bryr sig om pengarna, inte de mänskliga behoven. Det har hon fått omvärdera.

På kommunen upplevde hon hur pengapotten krympte allt eftersom och belastningen på personalen ökade. När hon sedan kom till Polarbröd mötte en arbetsgivare som hade resurser att lägga på de anställdas välmående, och verkligen gjorde det också.

– Här på företaget är inte omsorgen om personalen ett ställningstagande på samma sätt som på Polarbröd. Här motiveras den ekonomiskt. Det är ett slags affärsmässig transaktion. Drivkrafterna är olika, men resultatet blir detsamma. 

En viktig sak för Jenny Sundén är att medarbetare får möjlighet till utveckling. Många börjar på Sunpine som operatörer, för att sedan bli tekniker eller ledare. Människor måste kunna växa på jobbet, säger hon.

Och om någon av illvilja skulle hindra en kollegas tillväxt, reagerar hon instinktivt.

– Det handlar lika mycket om min yrkesroll som om civilkurage. Har man en gång upplevt mobbning på nära håll kan man inte stå vid
sidan om och se på.   

Text: Tim Andersson

Ur magasinet Akademikern nummer 2, 2019. 

Fler karriärporträtt i Akademikern:

Min väg: Från Kina till Afrika

Min väg: I flykten

Min väg: Tro, hopp och opinion

up 48