Min väg: Från Kina till Afrika

Sedd av 66

Akademikern. Matilda Axelsson drömde om att jobba i Afrika men följde magkänslan och drog till Kina. Det tog henne hela vägen till målet. Nu stöttar hon afrikanska chefer att leda hållbart och jämställt.

Senast ändrad 13:32, 1 Apr 2019
Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
– Jordgloben symboliserar mitt intresse för världen. Möjligheten att jobba internationellt, att få möta folk i olika kulturer och olika miljöer, har gett mig väldigt mycket, säger Matilda Axelsson

Matilda Axelsson kunde inte ett ord kinesiska, och nu satt hon i en undervisningssal på universitetet i Chengdu. Läraren talade uteslutande mandarin.

– De första veckorna var det omöjligt att förstå någonting. Men sedan kände jag plötsligt igen ett ord. Det var häftigt när jag insåg att jag kunde urskilja någonting från den här ljudmattan, som det hade varit från början. 

Det var i mitten av 2000-talet. Matilda Axelsson hade funderat på att lära sig portugisiska för att kunna jobba i vissa afrikanska länder. Men om man ville förstå någonting av världspolitikens stora skeende var Kina, den nya supermakten, ett mer lockande fokusområde. Hon tog ett sabbatsår från studierna i statsvetenskap och gav sig av.

På universitetet i Chengdu fick hon en nära kinesisk vän, Ma Lin. Till en början kunde de inte prata med varandra.

– Vi gjorde saker tillsammans i stället. Spelade mycket mahjong. Ju mer vi med tiden lärde oss förstå varandra, desto mer förstod vi om varandra. Hon visade sig vara ungefär den jag hade trott hela tiden. Det är häftigt hur mycket man kommunicerar med kropp, rörelsemönster och aura, och hur lite med ord.

I dag jobbar Matilda Axelsson på Svenska institutet, en myndighet med uppgiften att öka omvärldens förtroende och intresse för Sverige. Hon är ansvarig för ett ledarskapsprogram med fokus på hållbart företagande och för afrikanska företagsledare.

På Skytteholms kursgård ute på Ekerö har ett tjugotal entreprenörer och chefer från sex öst- och sydafrikanska länder samlats för en två veckor lång utbildning. De har valts utifrån sina inflytelserika positioner inom företagen och för att de vill utveckla sina organisationers hållbarhetsarbete. Ämnen som behandlas i programmet är bland annat klimatfrågan, mänskliga rättigheter, anti-korruption, jämställdhet och självledarskap. 

Matilda Axelsson sitter långt bak i salen, medan föreläsaren som hon har bokat pratar om grön business och om att se möjligheterna, inte bara hoten.

Konferenssalen, där deltagarna sitter i halvring, är ljus och anonym som var som helst i världen, men genom fönstren skymtar gamla ekar och tallar som kastar skuggor längs långväggen.

Landskapet är vackert som ett vykort, med sina jämna gräsmattor, dyra sekelskifteshus och molniga vattenyta. Utanför finns 1900-talskonstnären Carl Milles staty Människan och Pegasus, ett verk om fantasins flykt, och visst är den här platsen en fantasi: den om det lika miljömedvetna som tillväxtvända Sverige. 

I morse fick alla deltagare lov att pallra sig upp i ottan för en naturvandring med en guide från Naturskyddsföreningen, som berättade om det lokala ekosystemet.

– Vi vill visa upp vad Sverige har gjort på miljöområdet, varför vi har något att säga överhuvudtaget. Men vår ingång är ödmjuk: vi har vissa svårigheter, deras länder andra. Vi måste alla hitta gemensamma vägar framåt.

Den tidiga morgonen kan vara en orsak till att alla i dag ser lite trötta ut. En del sitter långt fram på stolarna. Men så här brukar det alltid vara på tredje dagen av programmen, berättar Matilda Axelsson när vi efteråt ses i foajén. Vid det här laget har energin från de första två dygnen av nya intryck lagt sig, och den långa resan tagit ut sin rätt.

En flygresa från andra sidan jorden för en utbildning i hållbarhet…

– Man får alltid väga nyttan mot miljöpåverkan. Det är klart att man kunde jobba med onlineutbildning och så vidare, och det kommer vi att titta på mer framöver. Men jag tror att vi behöver träffas för att veta hur vi kan jobba tillsammans. Det är någonting i det fysiska mötet som betyder väldigt mycket.

Det fysiska mötet har alltid betytt mycket för Matilda Axelsson, också på ett personligt plan. Som barn och ung ägnade hon sig åt teater.

När Matilda Axelssons kompisar konfirmerade sig åkte hon själv runt med teaterprojektet Galaxens gåta. Ett stort blått tält flyttades runt i trakterna kring Växjö, där hon växte upp. Hon och hennes kompis var fjorton, de andra skådespelarna mellan tjugo och trettio.

Tre veckor innan premiär hoppade huvudrollsinnehavaren av. Matilda Axelsson fick rycka in, i rollen som ”skökan” som skulle dö. Det gav mersmak, skrattar hon. Efter gymnasiet bestämde hon sig för att utforska teaterspåret djupare och gick på en ansedd, tvåårig teaterutbildning.

– Teater handlar om att gå in på djupet och försöka förstå en karaktärs bakgrund, varifrån den kommer, varför den reagerar som den gör. Och man gör det tillsammans i grupp. Det var väldigt läckert.

Parallellt med teaterintresset hade hon sedan barnsben också haft ett stort samhällsintresse. Hennes föräldrar var lärare och politiskt engagerade på vänsterkanten. Matilda Axelsson tog med sig debattlusten ut från hemmet. Hon gick med i en rad föreningar, som Rädda barnen och Amnesty. Och hon använde skolan som en plattform.

– Det var nog ofta jag som ensam satt och diskuterade med lärare medan alla andra satt och tänkte: kan inte hon vara tyst nu så vi får gå på rast!

När teaterutbildningen var över kom hon till ett vägskäl. Det var dags att välja: skådespeleriet eller samhällsengagemanget. Hon hade ett tag känt en allt starkare dragning tillbaka till det senare, trots att det under tonåren hade pressat henne mot utmattningens rand. Dessutom var hon less på de vassa armbågarna inom teatern. 

Det blev statsvetenskap i Lund och med tiden en masteruppsats på Utrikespolitiska institutet, där hon genom att analysera bloggosfären i Sydafrika och Nigeria undersökte hur människor såg på Kinas ökade intressen i Afrika.

– Jag fick viss uppmuntran från min handledare och hade kanske kunnat doktorera. Men så dök det upp en möjlighet att åka tillbaka till Kina och göra någonting helt annat – och det lockade mer.

Det som var något helt annat var jobbet som guide på Världsutställningen i Shanghai. 

Det blev ytterligare ett kinesiskt år.

Hon hade följt magkänslan, gjort det som verkade mest intressant för stunden. Men så kom hon hem igen. Och nu? Vad skulle hon göra? Hon hade tidigare haft sin bas i Malmö, där delar av hennes familj fortfarande bor, men bestämde sig för att flytta till Stockholm.

– Det var en period av vilsenhet. Lite som att vara tillbaka på ruta ett igen. Jag började plugga kommunikation och delade 17 kvadrat med en kompis.

Så tipsade någon om Svenska institutet – tydligen skulle hon där kunna få användning för sina kunskaper i kinesiska. Hennes första tjänst var som kommunikatör för Managementprogrammet mot Kina och Indien. Med tiden lämnade hon dock kommunikationsrollen för att i stället starta och utforma Managementprogrammet i Afrika. Där slöts en cirkel.

Samtidigt har kinesiskan med tiden börjat vittra bort från minnet. Den gamla vännen Ma Lin, som en gång öppnade upp Kina för henne, får hon inte tag på längre. De kinesiska relationerna har lämnat plats för andra, mer professionella i Indien och Afrika.

– Är det inte alltid lite så här med karriärvägar, att det är slump? Visst, om man ska komma någonstans måste man göra vissa strategiska val, men sedan halkar man in någonstans. 

Ur magasinet Akademikern nummer 1 2019.

Text: Tim Andersson

 

up 56