Livsmedelsverkets chef tänker på tvären

– Vi har ju alla vår personlighet och jag har haft tur att krocka med sådana jobb där jag har passat. 

Stig Orustfjord beskriver sin karriär, där han under de senaste 30 åren har gått från det ena chefsjobbet till det andra, som den gamla barnvisan ”Prästens lilla kråka” och syftar på textraden ”än slank hon hit, och än slank hon dit…”.  Men ner i diket har han inte kört, även om vägen till toppen inte har varit spikrak. 

I början av 1980-talet utbildade han sig till socionom, och ett av hans första jobb var som kriminalvårdsinspektör, men ganska snart började han jobba för Stockholms stad. Det första chefsjobbet var för familjevården. Sedan dess har han bland annat hunnit med att vara äldreomsorgschef i Stockholms stad, överdirektör på länsstyrelsen i Stockholm, överdirektör på försäkringskassan, arbetat med äldrevårdsfrågor på socialdepartementet och varit ordförande för Svensk chefsförening. 

Han har varit med om att driva igenom ädelreformen, ett nytt pensionssystem och en halvering av sjukskrivningarna. På Livsmedelsverket har han omorganiserat från sju avdelningar till tre, och planerar nu för en stor flytt av hela myndigheten om ett par år.   

– Om man ska se en röd tråd så är det väl att jag har fått många uppdrag där saker och ting behöver förändras. Jag är road av det och jag är kreativ. 

Riksförsäkringsverkets tidigare generaldirektör Anna Hedborg har i en intervju sagt att Stig Orustfjord ”har en ovanlig förmåga att gå på tvären och tänka lateralt”. Själv tycker han inte att det handlar så mycket om att han går mot strömmen utan mer att han tänker på tvären.

– De flesta organisationer har sin kultur, men jag försöker att inte anpassa mig för mycket efter den och hur de är vana att lösa frågor, utan ser andra lösningar. 

Under intervjun på det lite undangömda och halvslitna konditoriet Kafferepet, ett stenkast från Sergels torg i centrala Stockholm, använder Stig Orustfjord många fler liknelser, svordomar och citat. Han tvekar inte att använda stora ord och kraftfulla meningar. Inte heller drar han sig för att lägga en sockerbit i teet samtidigt som han slår fast att de tre farligaste sakerna vi äter och dricker utan tvekan är socker, salt och alkohol, och att svenska folket bör strunta i allt vad dieter heter och i stället äta lagom, varierat och röra på sig, ”att reta upp LCHF-folk är bara stimulerande”. 

Såväl de stora orden som tankar som går på tvärs mot organisationers kulturer kan skapa friktion, irritera och oroa medarbetare, det är Stig Orustfjord medveten om, säger han, men menar ändå att det i stort är något positivt och det som har tagit honom dit han är i dag. 

Han ångrar inget karriärval han har gjort, men vissa perioder har varit tuffare än andra. En svacka var när han lämnade försäkringskassan för att arbeta på Regeringskansliet. 

– Jag var där ett tag men det var
aptråkigt för formen var överordnad innehållet, och jag är ingen formalist. Dessutom var jag så van vid att det gick i 190 och när det plötsligt gick i 10 hade jag svårt att hantera det. Kanske inte rätt att säga att jag var deprimerad, men understimulerad.

Om tiden på Regeringskansliet var den tråkigaste och lugnaste i Stig Orustfjords yrkesliv, så var tiden efter valet 2010 den stormigaste och tuffaste.  

På torsdagen före valet 2010 uttalade sig Stig Orustfjord, som då var överdirektör på försäkringskassan, om det numera kända fallet med den kroniskt sjuka Annica Holmquist som utförsäkrades trots att hon inte hade någon arbetsförmåga. Stig Orustfjord sa då i flera medier att det skulle kunna gå att hitta en lösning. Fallet fick stor uppmärksamhet efter att det användes i den tv-sända partiledardebatten på fredagen, men redan dagen efter valet kom beskedet att Försäkringskassan inte skulle bevilja henne sjukersättning. Kritiken mot Försäkringskassan och Stig Orustfjord lät inte vänta på sig. Alliansen hade blivit omvald med små marginaler och vissa menade att Stig Orustfjords uttalande i fallet Annica hade varit avgörande. Han JO-anmäldes av flera olika personer, men samtliga anmälningar avskrevs. Efter en omprövning senare samma år beviljades dock Annica Holmquist sjukersättning. 

Stig Orustfjord blir märkbart besvärad när fallet kommer på tal, och vill gärna förklara sin version av det hela, och han anser inte att han gjorde något fel. 

– Det är klart att det lättaste för mig hade varit att inte säga något alls, eller att vi återkommer, men då hade jag känt att jag gjort ett politiskt ställningstagande att inte störa oppositionen i valrörelsen, och att ta den typen av politiska hänsyn vill jag inte leva med som ämbetsman. 

Fallet Annica hade kunnat vara över för Stig Orustfjord nu, om det inte varit för de hot som han utsattes för efteråt, och som har lett till att han i dag lever med skyddad identitet. 

– Inledningsvis tog jag inte hoten på allvar, men jag blev riktigt stressad när det var något slags tävling på nätet där man ville ha tag i mina barn och deras adresser och foton på dem låg ute. Mitt ego och anseende blev ganska ointressant i förhållande till att jag började fundera på om folk tänkte ta livet av mig. 

Att få sin, och sin familjs, rörelsefrihet och trygghet inskränkt är ett högt pris att betala. Stig Orustfjord säger att det är, och har varit, jobbigt men att han också känner sig privilegierad som har fått stöd i form av larm och säkerhetsfolk. 

Utbränd har han aldrig känt sig, säger han. Förmodligen för att han så gott som alltid har upplevt att han har kontroll över sin arbetssituation och för att han sover gott om nätterna, tror han. Men att karriären har sitt pris, tvekar han inte att erkänna.

Kan du ångra att du har lagt så mycket tid på dina jobb?

– Ja, det kan jag väl göra. Jag har skiljt mig två gånger. När det gäller barn och före detta fruar så är det klart att jag har försakat en massa saker. 

På frågan om det finns något annat han ångrar i sin karriär svarar Stig Orustfjord först tvärsäkert nej, sedan säger han att det såklart finns enskilda samtal och beslut han ångrar, och efter en stunds eftertanke kommer han på det:

– Det enda jag möjligtvis ångrar är att vi inte omhändertog fler ungar.

Han pratar om tiden i början av sin karriär som socialsekreterare och socialinspektör. Det var i brytningstiden mellan då socialtjänsten ansågs omhänderta för många och då de ansågs omhänderta för få barn.

– Jag tänker på det ibland men jag kan smita lite för jag vet ju inte svaret, hur det har gått för dem. Men om jag skulle bli socialinspektör på nytt skulle jag se mer till barnens behov och mindre till föräldrarna och läkarna. 

En viktig erfarenhet från åren som socialarbetare är förmågan att ta de svåra samtalen. Att säga upp någon är inte så svårt i jämförelse med att tala om för någon att deras barn har dött, menar han. 

När Stig Orustfjord får frågan om vad han gör om fem år kommer svaret snabbt och med ett skratt. 

– Då är jag pensionär! Jag tror att jag har gjort mina arbetade timmar. I formell mening går mitt förordnande ut om fem år, det kan bli förlängt, men förhoppningsvis är jag pensionär och är i skärgården och någonstans nere i klacken på Italien. 

Men när vi återkommer till ämnet är han inte lika övertygande.

Hur känns det då att se på det här som ditt sista jobb?

– Nej men det vet jag inte om jag gör. Jag tänker inte riktigt på det så. Men det är möjligt att det är så, och då är det helt okej. Det jag har störst brist på i livet är tid, så jag är inte så stressad över att bli pensionär. Men det är långt borta!

Sally Henriksson