7 januari, 2019

Korten på bordet

För ett år sedan väntade Malin Isaksson på att någon skulle dra igång metoo-uppropet i Kriminalvården. Till slut blev det hon. Nu fortsätter hon arbeta för att påverka normerna.

kriminalvard

Foto: margareta Bloom Sandebäck

Vid kaffeautomaten träffar Malin Isaksson den nya forskningschefen på Kriminalvården. De börjar prata:

”Du är socionom, eller hur? Det är bra”, säger Malin Isaksson medan maskinen maler kvalitetsbönor. ”Jag också. Tänker att vi har gemensamma drivkrafter då!”

Kriminalvården är en myndighet som, lite spetsigt, har två uppgifter: att vakta och att behandla. ”Hårda” värden och ”mjuka”, enligt en gammal jargong. Från början var det tänkt att männen skulle ombesörja de första och kvinnorna de senare. 

Var statusen låg är inte svårt att räkna ut.

Malin Isaksson mötte den där jargongen redan när hon började jobba extra inom Kriminalvården 2002. Medan vi sätter oss i ett rum med utsikt över en sjö berättar hon om sexistiska och homofoba mejl och kommentarer.

– En kollega berättade att de brukade slå vad om hur lång tid det skulle ta innan den senaste anställda kvinnliga vårdaren förälskade sig i någon av de intagna. Jaha, tänkte jag, är det mig han menar nu?

Som tillförordnad HR-expert och ställföreträdande chef på sektionen för utbildningsutveckling har Malin Isaksson i dag en viss möjlighet att påverka jämställdhetsklimatet i organisationen. Ett stort steg i den riktningen var metoo-uppropet #virivermurarna, som hon var med och initierade i slutet av 2017. 954 kvinnor skrev under och i botten finns runt 150 berättelser om kränkande särbehandling och sexuella övergrepp.

– Jag hade suttit och väntat på att någon annan skulle dra igång det. Men nej, det var ingen som vågade. Det berodde på ett av våra konstaterade problem: tystnadskulturen. 

Själv har hon cheferna med sig, men många andra kvinnor i organisationen var uppenbart rädda för att påtala problemen. De ville vara anonyma. Någon avböjde att medverka, eftersom hon sökte fast tjänst.

– Bilden jag fick var att man riskerar att hamna i frysboxen. Och att man kan mötas av misstro: "Det här var väl inget problem, han skojade bara." Och: "om du är så där känslig, ska du verkligen jobba inom kriminalvården då?" Som offer är du attackerbar, trasig, defekt på något sätt. Om du dessutom börjar gråta inför en oförstående chef, som jag föreställer mig att jag skulle kunna göra, är du verkligen "out there". Då kan du inte ens kontrollera dina känslor. Där kommer de stereotypt manliga idealen in igen.

Själv har Malin Isaksson på olika sätt stångats mot de där idealen i hela sitt liv. Som barn var hon en "pojkflicka".  När hennes två år äldre bror fick historieböcker i present och hon romantiska romaner blev hon sur.

– Om det var någon av oss som tänkte på kärlek och romantik så var det han. Jag var intresserad av filosofi och skrev dikter om existentiella saker.

Efter att på tryggt avstånd från den duktiga flickan-rollen ha skolkat och sovit sig igenom gymnasiet och sedan trots allt läst upp betygen på Komvux, bestämde hon sig för att bli programmerare. Hon ville bryta mot normerna, tänkte inte skaffa sig ett kvinnligt yrke.

– Jag var lite macho, såg upp till de egenskaperna. Att sträva efter egenskaper som har högt värde är ganska naturligt egentligen. Men det var svårt också. Så fort jag kliver in på ett möte någonstans ser jag ju ändå ut som tjej.

Hon gav upp datordrömmarna och insåg i samma stund som hon läste beskrivningen i utbildningskatalogen att hon var socionom i själen. Och var finns de sociala problemen koncentrerade om inte i Kriminalvården? Efter examen började hon som frivårdsinspektör för ungdomar. Det var ett drömjobb, men hon var ambitiös och ville vidare.

Och där någonstans kom en rejäl krock med den där stereotypa manligheten. Hon var inget chefsämne, fick hon veta av sina chefer. 

Varför?

Hon hade protesterat mot en växande arbetsbörda och risk för utbrändhet bland kollegorna i hennes arbetsgrupp. 

– Jag trodde att jag i första hand hade ansvar för min grupp. Så var det inte, insåg jag då. Jag förväntades vara lojal uppåt och hård nedåt. Så var den manligt kodade ordningen.

Det var en mycket svår tid. Självförtroendet rasade. Åren gick och cheferna gav henne inte någon bekräftelse.

Det gjorde däremot medarbetare. Särskilt en kollega klev in när det verkligen behövdes, uppmuntrade och beskrev henne som en stark oxe som kämpar vidare över alla hinder i en bister rysk vinter. Det hjälpte henne i hopplösheten.

– Jag tänkte för mig själv: Okej, det här blev skitjobbigt. Alla andra är lyckade och har underbara jobb. Är det för att de är så mycket bättre än jag? Så mycket smartare? Nej. De har tagit sig vidare för att de har kämpat superhårt, krånglat sig fram och inte gett upp. 

Hon bestämde sig för att stanna kvar och vara ihärdig. Hon var oxen. På något sätt skulle det nog ordna sig.

Och det gjorde det. När det 2015 dök upp en tjänst som personalutbildare fick hon den. Bara ett år senare kom nästa chans till avancemang, när hon först blev senior handläggare på sektionen för utbildningsutveckling och sedan ställföreträdande sektionschef och tillförordnad HR-expert.

I sin nuvarande roll, där hon utvecklar utbildningar för personalen, kan hon jobba för att förändra organisationens normer i grunden. Ett exempel på det är verktyget ”åskådarens roll i ett jämställt samtalsklimat”, genom vilket personalen lär sig att kliva in och säga ifrån vid kränkande situationer. 

Metoo-uppropet #virivermurarna lämnades över till ledningen. Sedan dess har HR-avdelningen skrivit nya riktlinjer om kränkande särbehandling och håller på att revidera riktlinjen för likabehandling. 

– Det är svårt att säga om det görs tillräckligt eftersom jag inte har koll på alla enskilda verksamheter, säger Malin Isaksson. 

Men viljan till förändring är tydlig på många håll, vilket Malin Isaksson är väldigt glad för. Dagen innan intervjun var hon i Malmö, inbjuden av en anstalt som skrivit in i sin handlingsplan att försöka åtgärda de problem som metoo blottlagt. Liknande initiativ pågår överallt i regionen. Lite högre upp i landet, i region mitt, finns ett projekt som heter Leda jämt, med syftet att få in fler kvinnor på ledande positioner. Region väst har också visat intresse, och region nord har skickat personer på utbildning.

– Det är nästan svårt att hinna möta behovet och efterfrågan på stöd i förändringsarbetet.

Det hon saknar är ett större strategiskt grepp från myndigheten.

– Jag önskar att man centralt konstaterade: vi har ett problem med jämställdheten, punkt slut. Hur ska vi göra för att åtgärda det? Vilka aktiviteter krävs? Var ska vi vara om fem år?

Framför allt vill hon att fler män ska engagera sig i frågan. För fortfarande är det så att män gärna lyssnar på män. 

Artikeln är en del av magasinet Akademikern 6, 2018. Läs hela tidningen här! 

Text: Tim Andersson. 

Läs mer: 

Ett år sedan #metoo startade – vad har hänt?

#Metoo: ”Finns en passivitet hos många arbetsgivare”

Ny checklista ska stoppa sexuella trakasserier

Tim Andersson

Senaste nytt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.

Senaste nytt

Siffersatt avtal i hamn – 3,3 procent i löneökning

AVTAL Nytt kollektivavtal är klart och garantera...
28 mars, 2024

Prognos: Bristen på präster och socionomer består

BEMANNING Socionomer, präster och diakoner kommer at...
28 mars, 2024

Stöd ska hjälpa kommuner att stoppa felaktiga utbeta...

VÄLFÄRDSBROTT SKR tagit fram ett stödmaterial som ska hj...
27 mars, 2024

Socionomutbildningen ses över – ”Studenterna b...

UTBILDNING Beskedet att socionomutbildningen ska ses ...
26 mars, 2024


Läs även

Så kan kollegor förebygga sexköp

ARBETSMILJÖ Sexköpare oroar sig ofta för de sociala ko...
11 mars, 2024

”Ett vanligt knegarjobb kan sällan ersätta den...

ARBETSFÖRMEDLING Det finns jobb att hitta efter fängelsetid...
8 mars, 2024

Förhandlar i eget namn – för medlemmarnas skull

FACKLIGT Lokalföreningen i Göteborgs stad har lämna...
29 februari, 2024

Stort tryck på lön i årets avtalsrörelse

KOLLEKTIVAVTAL Reallöneökningar och karriärvägar viktigas...
26 februari, 2024