Kolmårdens HR-chef: Erfarenheten har gett perspektiv

Sedd av 408

Akademikern. De vilda djuren ger arbetsglädje och kräver respekt. Som nytillträdd HR-chef på Kolmården fick Veronica Fors hantera att en medarbetare förolyckats på arbetet.

Senast ändrad 11:03, 13 Apr 2017
1 av 3 Foto: Jessica Segerberg.
Veronica Fors med Saba, en indisk elefanthona.
2 av 3 Foto: Jessica Segerberg.
”Det finns ingenting som berör och upprör så mycket som lön. För mig personligen har lönen aldrig varit en drivkraft. Tyvärr har jag under åren sett kollegor bli fartblinda.”
3 av 3 Foto: Jessica Segerberg.
"Vi är varandras arbetsmiljö – alla har ett ansvar i att respektera och bidra till det. Ett väl fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är företagets kvitto på att det fungerar."

Som en krokodil: impulsiv och tongivande, med en svans som slänger till ibland.

Så beskriver Kolmårdens HR-chef Veronica Fors sig själv.

– Min motsats är ugglorna, eftertänksamma analytiker. Jag brukar säga att det är bättre att handla fort och att det blir fel ibland, än att inte handla alls.

Det är dimma över Kolmården. Elefanten Saba ser nästan ut att smälta ihop med omgivningen. Om det inte vore för snabeln som lojt svänger fram och tillbaka hade hon, med sitt stubbiga lilla borst på huvudet, kunnat misstas för en mossbeklädd sten.

Veronica Fors kör vidare, mot en annan del av den vinterstängda parken.

– Jag tänkte att vi skulle hälsa på några som jag är lite rädd för, säger hon.

Vi kliver in i apornas byggnad. En tung urindoft. På ena sidan gången loja gorillor, och på andra sidan lite piggare schimpanser. En av dem ammar sin unge, blänger genom glaset.

– Det är någonting med dem som är så svårläst. De tittar på en och man undrar: vad tänker de – egentligen?

Veronica Fors har i yrkeslivet alltid sökt sig till det som utmanar henne.

Hon växte upp i bruksorten Högsjö i Södermanland. Majoriteten jobbade på textilfabriken, inklusive hennes föräldrar. Det var en vacker plats. Ett tryggt liv. En pålitlig bruksmentalitet.

Veronica Fors ville uppleva något annat, livets dramatik, den förhöjda känslans antites till det sömniga Högsjö. Efter att ha utbildat sig till socionom och under kort tid ha jobbat som förskollärare, socialsekreterare och skolkurator, drog hon det till sin spets.

– Jag frågade mig: Vad är jag mest rädd för? Död, smärta, sorg, blev svaret.

Medan hon pluggade hade hon jobbat extra på kvinnojouren och som vak på ett äldreboende. Nu började hon som sjukhuskurator med särskilt ansvar för intensivvård och hjärt- och barnverksamhet.

– En mycket stark upplevelse som jag bär med mig ifrån den tiden var två ungdomar som körde för fort. Alldeles för fort – den ena dog och den andra blev allvarligt skadad. Där fanns inte bara förlusten och lidandet, utan också skuldkänslorna hos den överlevande och dennes föräldrar.

Hon stannade på sjukhuset i två år. Kanske hade det blivit längre om hon inte fått sitt andra barn under tiden. Familjelivet visade sig svårt att kombinera med arbetet – barnen måste hämtas från förskolan även om en patient balanserar på gränsen till döden, med anhöriga som ännu inte hunnit fram.

Efter att i nästa steg ha jobbat ett par år som socialkonsulent inom arbetsförmedlingen rehabilitering, där hon utredde personer med social-medicinsk problematik, hade Veronica Fors avhandlat den ideella sektorn, kommunen, landstinget och staten.

Nu var det dags att prova det privata näringslivet. Hon sökte en tjänst som personalchef på ett tryckeriföretag.

En tid av hårt arbete följde. Det var mycket varsel och nedskärningar, depressioner och utmattningar, men hon trivdes.

Ända till 2011 då jobbtillvaron förändrades.

– Jag hade semester och vd:n ringde mig och meddelade att jag måste bryta den. Koncernledningen var på plats för att byta ut stora delar av ledningsgruppen.

In kom en finsk vd, en fransk ekonomichef och en spanjor som Veronica Fors närmaste chef. Från och med nu var det engelska som gällde på jobbet.

– Från den ena dagen till den andra förväntades jag kunna förklara sådant som arbetsrätt, kollektivavtal och det svenska sjukförsäkringssystemet på ett språk som jag var urusel på. Det var en fruktansvärt pressad situation.

Uppväxten i bruksorten hade gett Veronica Fors en drivkraft: hon ville bevisa att hon var fri att forma sitt eget liv. Men drivkraftens baksida var en rädsla att inte räcka till. Med engelskakravet tog ett gammalt dåligt självförtroende över henne: Mindervärdeskomplex.

Döden var hon inte längre rädd för. Men att inte klara sitt jobb...

– Jag kände mig liten och värdelös. Hela min yrkeskunskap var som bortblåst över en natt.

I slutänden segrade ändå revanschlusten: nu flyter engelskan. När hon slutade 2013 var det på eget initiativ, på grund av den nya företagskulturen. Bristen på personalfokus. Besattheten av siffran på sista raden.

Och så hade hon fastnat för någonting. Tjänsten som HR-chef på Kolmården var vakant. Hon föreställde sig djurparken som motsatsen till vad tryckeriet hade blivit: en plats av lekfullhet och kreativitet.

Veronica Fors stannar bilen vid en av Kolmårderns mest populära attraktioner: Delfinariet. På väg in doppar man skorna i en plastbalja med vatten. Stickande klor i näsborrarna.

– Kom då! manar hon vid bassängkanten.

Efter en stund närmar sig en mörk skugga i djupets böljande rutmönster. Delfinen kör upp sin glänsande nos framför henne.

Att komma till Kolmården var för henne som att äntra himmelriket efter en svettig tid i helvetet. HR-frågorna ser ungefär lika ut oavsett vilken organisation man jobbar på, men miljön gör hela skillnaden. Liksom passionen hos medarbetarna och bredden av yrkeskategorier.

Ute igen säger hon:

– Jag ställer mig frågan ibland: får jag verkligen betalt för det här?

Hon gör en gest med armen, innefattar parken som nu har klivit fram ur dimman, höga tallar med tydliga konturer. Solen högt på himlen.

– Jag har lovat mig själv att aldrig bli hemmablind. Men jag tror inte att det är någon risk i den här miljön.

Visst fann Veronica Fors lekfullhet och kreativitet här. Men inte bara. Året innan hon kom till Kolmården dödades en av djurskötarna av en vargflock.

Händelsen har legat som en våt filt över allting, säger hon.

Förra året blossade minnena upp igen i och med att rättegången satte igång. Kolmårdens djurpark dömdes till 3,5 miljoner kronor i företagsbot och en zoolog till villkorlig dom och dagsböter. Veronica Fors stöttade med företagshälsovård, men har också personligen varit nära de tjugotal medarbetare som förhördes under processen.

Hennes långa erfarenhet av krismöten kunde inte komma bättre till pass.

– Hade det inte varit för min erfarenhet av tragedier och utsatthet, tror jag inte att jag hade fått det här jobbet från början. Och då hade jag gått miste om glädjen också.

Effekten av ett yrkesliv med svåra samtal har gjort henne till en mätt krokodil på kvällarna. Privat är hon på gränsen till asocial, säger hon, fritiden behöver hon för återhämtning.

När hon jobbar är hon däremot fullkomligt närvarande. Orädd. En röd tråd i hennes yrkesliv är hur hon brutit upp gamla strukturer. Som skolkurator ville hon bort från mottagningsrummet och startade ett resursteam där socialtjänst och skola samarbetade med föräldrar. Som sjukhuskurator drog hon i gång ett hjärtteam, för att erbjuda patienterna ett mer holistiskt hanterande. Som HR-chef på Kolmården har hon ansvarat för omorganisationer.

– Jag tror att erfarenheterna av de här svåra sakerna har gett mig perspektiv. Jobb är bara jobb.

Framför allt har kriserna gjort henne orädd i kommunikationen. Hon räds inga samtal, inga tystnader. Och hon har lärt sig att lyssna.

– Vi har fått två sådana här, säger hon och drar i öronen.

Sedan pekar hon på munnen:

– Och en sådan här.

Om Veronica Fors har svårt för aporna, därför att hon upplever dem som oberäkneliga, är de transparenta surikaterna hennes favoriter.

 – Jag skulle kunna stå och titta på dem i timmar. Det är som att iaktta en facklig förhandling. De har en otrolig förmåga att kommunicera med varandra.

Text: Tim Andersson, Akademikern

Ur magasinet Akademikern 2/2017. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf här

up 204