Kika in i ett av världens mest tillgängliga kontor

Sedd av 169

Akademikern. Med smart arkitektur blev kontoret i Köpenhamn tillgängligt för alla. Doktoranden René Sørensen Overby utvärderar hur väl det lyckades.

Senast ändrad 11:57, 24 Okt 2018
1 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
René Sørensen Overby utvärderar designen. Högst upp till höger syns den vita ostliknande träpanelen som inte bara snygg att se på utan också absorberar ljud. Stråken i golven hjälper personer som ser dåligt att hitta rätt.
2 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
Längs ledstången finns små knappar som gör att du kan känna vilken våning du är på.
3 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
4 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
Kalla på hissen med handen eller foten. Den berättar också om den åker uppåt eller nedåt, öppnar eller stänger dörrar.
5 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
Antropologen Sarah Wolf har en skylt med en grön, gul och röd sida vid sin arbetsplats som visar hur tillgänglig hon är för kontakt.
6 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
Statsvetaren Tina Højager har cerebral pares. På det här kontoret kan hon arbeta självständigt, utan att be andra om hjälp.
7 av 7 Foto: Anne Mie Dreves.
"Det här huset är som ett laboratorium där vi testar nya metoder, säger René Sørensen Overby.

Regnet tvättar den stora parkeringsplatsen med ovanligt många rullstolssymboler utanför Handicaporganisationernes hus. Doktoranden René Sørensen Overby visar ett vitt taktilt ledstråk, alltså fysiska markeringar på marken, som löper längs med parkeringen och in i den vita kontorsbyggnaden. 

– Det hjälper personer med synskada att känna sig fram. Det går hela vägen från pendeltågsstationen 500 meter härifrån, säger René Sørensen Overby. 

Han är doktorand vid Aalborg universitet och skriver sin avhandling om användardriven, inkluderande arkitektur. Sedan två år forskar han om det 12 600 kvadratmeter stora kontorshuset som byggts på uppdrag av paraplyorganisationen Danske handicaporganisationer, DH, med universell utformning som utgångspunkt. Det innebär att tillgänglighet varit ett av de viktigaste målen från start. 

I dag huserar DH:s kansli och drygt 20 av deras medlemsföreningar här. I byggnaden jobbar personer med olika funktionsvariationer, till exempel nedsatt hörsel, begränsad rörelseförmåga eller allergi. Varje organisation har sina krav på den fysiska arbetsmiljön.

René Sørensen Overby sitter på huk i entrén och stryker med fingrarna över mattan. Här finns en kompromiss: personer med grav synskada behöver tydliga ledstråk för att kunna känna sig fram med käppen, men många som använder rullstol föredrar en helt plan yta. Därför används de metallinjer, som håller mattans strån på plats, som ledstråk. I mitten går de rakt fram och visar vägen in i byggnaden, men mot sidorna känner du med käppen hur metallinjerna i stället går diagonalt. Själva entrén är byggd utan trappsteg eller andra nivåskillnader.

Receptionen ligger som ett vitt, upplyst hål omhuldad av en grön vägg. Receptionsdisken har en hög och en låg del.

– Den höga är för mig. Och där kan min åttaåriga dotter stå, säger René Sørensen Overby och pekar mot den lägre disken.

– Men den funkar också bra för de som sitter i rullstol eller som är kortvuxna.

Huset är format som en sjöstjärna där varje arm har sin egen färg: rött, grönt, blått och rosa. Form och färg gör det
lättare att hitta för personer som har svårt att orientera sig, till exempel på grund av en neuropsykiatrisk diagnos.

Mitt i huset ligger en ljusgård som är öppen hela vägen upp till takfönstret, som blickar ut mot den mulna Köpenhamnshimlen. Bra ljus är viktigt för alla, särskilt för personer med hörselnedsättning som ska läsa läppar, förklarar René Sørensen Overby. På varje våning sitter en vit träpanel med runda hål i olika former som påminner om schweizerost. Insidan av det runda hålet känns strävt mot fingrarna och innanför finns ett tyg.

– De absorberar ljud, tillsammans med membranet som sitter bakom.

Från början var ambitionen att bygga världens mest tillgängliga hus. Men René Sørensen Overby tycker inte att organisationen kniper förstaplatsen. Det finns andra lika tillgängliga byggnader, som Ed Roberts Campus i Berkeley i USA.

– Men det är ett viktigt hus för Danmark, en förebild. 

Ett mål som däremot nåddes var att huset inte skulle bli dyrare än jämförbara kontorsbyggnader som inte är universellt utformade. 

Som forskningsassistent har René Sørensen Overby varit med och utvärderat Handicaporganisationernes hus. Majoriteten av medarbetarna är nöjda med lokalerna, med undantag för matsalen. Många tycker att den hårda akustiken gör det svårt att föra samtal och lokalen är knepig för personer med synskada att orientera sig i. 

Ljusgården är medarbetarnas favorit. Öppenheten, ljuset, akustiken och färgerna skapar en trevlig stämning och skänker huset identitet. 

Vi tar trappan och väl uppe markerar en liten metallplupp på ledstången att vi är på första våningen. Ju högre upp, desto fler pluppar.

– Det är en fin detalj som känns mer som en utsmyckning än ett hjälpmedel. Jag är imponerad av hur de med enkla lösningar har lyckats få ihop det så att människor med många olika kroppar och funktioner kan arbeta i samma hus. 

I byggnadens gröna del ligger DH:s inrikespolitiska avdelning. Här gör statsvetaren Tina Højager sedan två månader arbetspraktik. Hon har cerebral pares, en hjärnskada som påverkar hennes rörelseförmåga, balans och muskelstyrka. Skillnaden mot tidigare arbets- och praktikplatser är stor.

– Här kan jag fungera självständigt och behöver inte be andra om hjälp. Det ger en helt annan livskvalitet, säger hon.

Tina Højager upplever att medarbetarna på DH inte har samma beröringsskräck när det gäller att samarbeta med personer med funktionsvariationer som hon känt av på tidigare arbetsplatser.

– På andra ställen har folk varit osäkra på vad jag kan och inte, på grund av sättet jag går på. Här utgår folk mer från vem du är och inte från hur du ser ut. Huset låter mig bevisa att jag kan fungera på samma villkor som andra.

Hon gillar särskilt hissarna, som tydligt talar om vad de sysslar med, om de åker uppåt eller nedåt, öppnar eller stänger dörrar. Du kan kalla på dem med både knappar och en platta som sitter två decimeter ovanför golvet. De öppnar sig åt två håll, så att den som använder rullstol inte behöver vända sig därinne. 

Hissarna och trapphusen utgör också tre säkerhetszoner där medarbetare kan befinna sig i upp till en timme vid brand. De har egen nödström och ventilationen skapar ett övertryck som håller röken borta. Hela huset kan utrymmas på sex minuter.

I kontorshusets röda del ligger den internationella enheten. På ett av skrivborden står en grön skylt med texten ”Velkommen”. Antropologen  och kommunikationskonsulten Sarah Wolf visar skyltens andra sidor: en gul där det står ”Jeg arbejder ...” och en röd med texten ”Jeg arbejder fokuseret”. Skylten är effektiv för att visa de fem kollegorna i det öppna kontorslandskapet hur tillgänglig hon är för kontakt. 

Sarah Wolf har ingen funktionsnedsättning men har ändå nytta av den genomtänkta utformningen av den fysiska arbetsmiljön. Precis som för andra är hennes skrivbord placerat vid ytterväggen för att få så mycket dagsljus som möjligt. 

– Jag tycker om de stora fönstren och att det är bra ljus, utan tunga gardiner.

Hon uppskattar också ventilationen, som är väl tilltagen med tanke på personer med allergi eller astma. Särskilt glad för det var hon under den heta sommaren då många av hennes vänner svettades i charmiga gamla lokaler i Köpenhamn. 

Liksom många akademiker som tillbringar mycket tid framför datorn har Sarah Wolf ont i sin ena handled. Därför har hon nytta av det höj- och sänkbara skrivbordet och av Velfærdsrummet nere i källaren med sina två massagestolar. Där sitter hon gärna om hon har mycket spänningar. 

– Arbetsron är bra. Jag kan bli förvånad när jag kommer ner i matsalen på lunchen och möts av alla människor, säger hon.

Ute i ljusgården lutar sig René Sørensen Overby tillbaka i en svart trästol med rejält rygg- och armstöd. Bredvid står en mindre stol i grönt utan armstöd och med kortare rygg. Alla ska kunna hitta en modell som passar deras kropp och behov.

René Sørensen Overby berättar att universell design handlar om människors funktionsförmåga ur ett livsperspektiv. Ingen har samma behov hela livet. Vår funktionsförmåga ändras när vi blir äldre, om vi blir sjuka eller råkar ut för en olycka. 

– Jag fungerar på ett annat sätt i dag än när jag var tre år, jag behöver till exempel glasögon. När jag blir äldre kanske jag börjar höra dåligt. Någon kanske bryter benet och behöver gå med kryckor eller använda rullstol.

Han berättar att synen på människors funktionsförmåga har förändrats. Först kom ett medicinskt perspektiv som menar att en funktionsnedsättning handlar om individens begränsningar. Som en reaktion på det kom den sociala modellen, som menar att problemet ligger i omgivningen, som inte är tillräckligt inkluderande. I dag finns också en bio-psykosocial modell som lägger fokus på samspelet mellan individen och omgivningen.

 – Det gäller att få byggföretag och arkitekter att inse att det inte handlar om att uppfylla lagkrav utan att se universell design som en investering i ett öppet och inkluderande samhälle. Universell design behöver bli en del av vad vi tänker att bra ljus, material och form är.

Men ett helt, färdigt, universellt utformat kontor är en utopi, poängterar René Sørensen Overby. På Handicaporganisationernes hus är förändringsprocessen hela tiden igång. Han tycker att det är roligt att forskarnas utvärderingar används när huset utvecklas.

– Att försöka möta allas behov är komplext. Det här huset är som ett laboratorium där vi testar nya metoder, arbetssätt och detaljlösningar som sedan utvärderas och görs om.

När arbetsdagen går mot sitt slut kan medarbetarna följa det taktila ledstråket från kontorets entré till parkeringen och vidare till pendeltågsstationen. Men där slutar den universella designen och det blir svårare.

– Min kollega har till exempel problem att hitta sin perrong, eftersom det inte är markerat vilken han ska vara på, säger René Sørensen Overby.  

Text: Jennie Aquilonius.

Reportaget är en del av magasinet Akademikern 5, 2018. Läs hela tidningen här! 

up 36