Kan kommunen konkurrera med konsulterna?

Allt fler socionomer väljer att lämna tjänster vid landets socialkontor för att arbeta som kringflackande konsulter inom samma verksamhet. Vad är det som lockar med konsultuppdragen? Och hur ser de på sin framtida karriär? Kan de tänka sig att gå tillbaka till kommunerna? Socionomstudenterna Elin Saarikari och Annette Bernspång vid Lunds universitet har sökt svaret på dessa frågor i sin C-uppsats ”Du vill inte bli konsult?”. Studien baserades på intervjuer med sex socionomkonsulter som tidigare arbetat som socialsekreterare inom kommunen.

– Vi ville veta vad det är som lockar utöver lönen. Man är ju fortfarande verksam inom samma socialförvaltning, så jobbet är indirekt det samma men med andra förhållanden, säger Elin Saarikari.

Inte bara högre lön

Att bytet innebar en betydligt högre lön för de flesta var helt klart en stor bidragande faktor, konstaterar Elin Saarikari. I dagens socialtjänst är det svårt att höja lönen om man inte byter arbetsuppgifter eller arbetsplats. Men lönen var långt ifrån det avgörande, visade det sig. När deltagarna tillfrågades om de skulle stannat kvar på sin gamla tjänst om de fått en lika stor löneförhöjning svarade samtliga nej.

– Det handlar mycket om arbetsmiljöfrågor. Om att man har för många ärenden, att man inte känner sig uppskattad, och att den kunskap och kompetens man har inte tas tillvara. Konsultföretagen verkar ha mer av ett HR-tänk, säger Elin Saarikari.

För intervjupersonerna innebar konsultuppdragen mer kontroll och en flexiblare arbetssituation, fortsätter hon. Anställningsformen gav en möjlighet att på förhand bestämma antal ärenden man tog på sig under en viss period och man hade inte samma press på att jobba över. Om villkor behövde omförhandlas var det konsultföretagen och inte den enskilde som tog hand om det.

Eftersom man inte heller behövde vara med på personalmöten hade konsulterna dessutom mer tid till det sociala arbetet. Vissa konsultföretag erbjöd också sina anställda pengar till vidareutbildning och mer generösa friskvårdsbidrag än kommunen. Framför allt sade intervjupersonerna att de kände sig uppskattade. Nackdelen för många är att dock man inte tillhör en fast arbetsgrupp med kollegor, utan ofta stannar några månader på varje arbetsplats.

Inte filantropi

Så hur ser framtidsplanerna ut för de nyblivna konsulterna? Finns det någon chans att de skulle gå tillbaka till en kommunal arbetsgivare? Ska man tro Elin Saarikari är det inte så troligt. Åtminstone som det ser ut i dagsläget.

– De flesta ser inte några möjligheter att gå tillbaka till socialtjänsten med de arbetsförhållanden som det är i dag. Det får hända rätt mycket framförallt inom arbetsmiljön och klimatet på socialtjänsten för att de ska överväga det.  

Enligt en attitydundersökning från Sifo 2013 är yngre socialarbetare mer öppna för privata välfärdsalternativ än äldre kollegor. Elin Saarikari tror att det kommer att krävas en uppryckning från kommunernas sida för att locka unga socionomer i till socialtjänsten. Med all mediebevakning och uppmärksamhet kring missförhållandena inom socialtjänsten vet man sitt värde. Och, tillägger hon, det handlar inte längre om filantropi.

– Man blir mer lyhörd för vad man får och vad man kan kräva när det är brist på socionomer. Det här kanske inte i grunden är ett etiskt sätt att bedriva socialtjänst. Men det kan kanske leda till något positivt – att kommunerna tvingas höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren.

Och det gäller inte bara för de nya socionomer man hoppas locka till sig. Man måste bli bättre på att värdera den kompetens man har.

– I dag blir man inte belönad för att man är den som orkar stanna kvar. Man ska inte ta sina anställda för givna bara för att de varit där ett par år. Det är jätteviktigt att man får folk att känna att deras insats uppskattas, säger Elin Saarikari.  

Text: Ylva Mossing