Jobbar vidare efter 65

Sedd av 207

Karriär. 71-åriga Anders Jönsson går till jobbet varje vecka. Det fortsätter han med så länge Kriminalvården behöver honom.

Senast ändrad 10:35, 11 Nov 2020
Foto: Christian Andersson.
Anders Jönsson arbetar både med terapi för dömda sexualbrottslingar och med att följa upp hur det går för dömda med elektronisk fotboja.

 ”Avslappning”, ”Måendecheck”, ”Självbiografi”.
Anders Jönsson punktar upp dagens agenda på vita tavlan. Han är frivårdsinspektör och så kallad programledare för Seif, Kriminalvårdens program som syftar till att förhindra att dömda sexualbrottslingar begår nya brott. Senare i dag kommer två deltagare hit till frivårdens lokaler i centrala Kristianstad för att ha gruppterapi.
Det var så sent som i somras som Anders Jönsson blev certifierad programledare för Seif, efter en utbildning han inledde som 69-åring.
– På ett sätt blev jag förvånad över att jag fick gå den här utbildningen. Samtidigt måste man ha någon form av beteendevetenskaplig bakgrund för att få jobba med detta ute på anstalt och det innebär att det inte finns så många att välja på, säger han.
Nu är han 71 år, arbetar drygt 60 procent som timanställd i Kriminal­vården och har inga planer på att sluta. Flera dagar i veckan tillbringar han ute på anstalten i Vä, där han leder gruppträffar liknande dagens, men för dem som fortfarande är intagna. Han är också programledare för ytterligare ett program som kallas Mik (motiverande samtal i Kriminalvården). I vanliga fall har han dessutom ett uppdrag som innebär att han besöker personer med fotboja i deras hem för att se så att allt står rätt till, men det har han behövt pausa på grund av coronapandemin. Förhoppningsvis kan han återuppta även det arbetet så småningom.
– Jag tycker att det är kul att ha något att göra.

Att kompetent och erfaren personal försvinner tidigare än önskvärt är ett vanligt problem för många arbetsgivare. Sedan många år tillbaka försöker forskare ta reda på hur vi ska få fler att vilja arbeta och det finns flera olika projekt runtom i landet som syftar till att skapa ett mer hållbart arbetsliv med ett minskat kunskapstapp. Ett sådant hakade Kriminalvården på för några år sedan.
Projektet Livspondus gick ut på att yngre och äldre medarbetare med olika yrkesroller i Kriminalvården träffades för reflekterande samtal utifrån situationer de varit med om i arbetet. Programmet började som ett EU-finansierat samarbete mellan Göteborgs universitet och Kriminalvården i väst 2011. Det hade framkommit att det ibland uppstod en viss bitterhet hos de medarbetare inom Kriminalvården som närmade sig pensionen, eftersom de inte upplevde att de blev synliggjorda eller deras kompetens bekräftad. Med Livspondus ville man skapa ett forum för kompetensutbyte, där det tysta kunnande som grundar sig i en persons samlade erfarenheter skulle kunna komma andra till gagn.

"Så länge Kriminalvården tycker att de har nytta av mig kör jag på"

– Anders Jönsson, frivårdsinspektör –

Anders Jönsson var en av deltagarna i projektet och berättar att han uppskattade det mycket. Träffarna var bra tillfällen att både ge och få feedback och han kände att han kunde bidra med något.
– Det är svårt att sätta fingret på vad det var jag tyckte så mycket om. Det gav en känsla av gemenskap tror jag, säger han.
All utvärdering av Livspondus signalerade också att metoden fungerade. Det visade sig bland annat att deltagandet gav en signifikant positiv effekt på korttidssjukfrånvaron. Även lärandeklimatet, liksom en rad andra parametrar, förbättrades i de deltagande verksamheterna. Snart spreds projektet till Kriminalvården i samtliga regioner.
Sedan 2019 är Livspondus emellertid lagt på is. Av budgetskäl blev det svårt att utöka organisationen kring projektet och göra det till en ordinarie del av verksamheten, trots att det visat sig vara så lyckat.
– Från ledningshåll var alla positiva. Jag hoppas att det är mer slumrande än dött, säger Cecilia Algelius som var Livspondus nationella projektledare.

Tio mil från Kristianstad, i Helsingborg, finns ett desto mer livaktigt projekt som syftar till att skapa ett hållbart arbetsliv för kommunens medarbetare. Konceptet 80-90-100, som också används på andra håll i landet, går ut på att medarbetaren arbetar 80 procent men får 90 procent av lönen och 100 procent i avsättning till tjänstepension.
I Helsingborgs stad kan medarbetare som har arbetat i kommunen i minst tio år från och med 61 års ålder beviljas konceptet. Den som tackar ja till erbjudandet ska också under hela anställningstiden vara handledare åt en person som står utanför arbetsmarknaden.
Tanken är att 80-90-100-konceptet ska vara ett verktyg för arbetsgivaren i arbetet med att säkerställa generationsväxlingen genom en bra kompetensöverföring.
– Den här stadsövergripande insatsen signalerar också att det här är en arbetsgivare som är medveten om de arbetsmiljöutmaningar som finns med att bli äldre i ett nytt slags arbetsliv, säger Agneta Kallstenius.
Hon är arbetsmiljö- och hälsocontroller på Helsingborgs stads centrala HR-avdelning och säger att frågan om hur man ska få fler att arbeta längre har blivit mer prioriterad i kommunen under de senaste åren. Tidigare var det något man arbetade aktivt med främst på skol- och fritidsförvaltningen. I dag har man insett att alla förvaltningar måste steppa upp.
– Behovet har ökat för att vi har blivit varse om att vi har kompetenser som slutar i förtid. Med den kompetensförsörjningsutmaning vi har inom kommunal sektor måste vi ha något att erbjuda. Vi har insett att vi måste vara attraktiva, inte bara för unga talanger utan även för äldre.

Som ett led i det infördes alltså 80-90-100 på samtliga förvaltningar för tre år sedan. Projektet drivs i samarbete med forskaren Kerstin Nilsson (intervjuad på sidan 40 i det här numret). I dagsläget arbetar ett hundratal medarbetare enligt konceptet. Det finns ingen färsk utvärdering av projektet, men flera av dem som Agneta Kallstenius pratat med berättar att det fått dem att klara av jobbet, tack vare utrymmet för extra återhämtning.
Faktum är att deras berättelser, i kombination med att Agneta Kallstenius känt en ökande trötthet, fick henne att själv ansöka om att få arbeta enligt konceptet.
– Jag kände förra hösten att jag var väldigt trött på fredagarna. Jag var tvungen att dra ner litegrann på aktiviteterna på helgen för att orka med. Då föddes tanken.
I våras hade hon arbetat i tio år för Helsingborgs stad och dessutom fyllt 61, vilket innebar att hon uppfyllde två av kriterierna för att ansöka. Nu behövde hon fundera över vilka av sina arbetsuppgifter hon skulle kunna släppa för att både gå ner i tid och dessutom börja handleda långtidsarbetslösa. Arbetsmiljö och hälsa är ett spretigt område och Agneta Kallstenius är ensam i sin tjänst. Det krävdes alltså en hel del tankemöda för att skapa ett bra upplägg, men tillsammans med sin chef kom hon fram till att hon delvis skulle kunna plocka bort en del av jobbet som handlade om att digitalisera arbetsmiljöutbildningarna.
För Agneta Kallstenius är det betydelsefullt att ha kontinuerlig uppföljning om innehållet i arbetet med sin chef.
– Det är en viktig fråga att man inte ska jobba 100 procent men på 80 procent av tiden. Hade jag inte fått pejl på den från början hade jag inte ens ansökt.

Chefen var emellertid mycket uppmuntrande, ansökan gick igenom och sedan i september arbetar Agneta Kallstenius enligt 80-90-100. Hennes handledarskap av långtidsarbetslösa går ut på att hon håller digitala föreläsningar om rättigheter och skyldigheter som anställd, eftersom hon tror att det är en styrka att känna till vad som gäller för den som söker jobb.
– Det kanske kan ge dem lite mer självförtroende. Jag har jobbat med HR i många år, och kan jag ge tillbaka till dem som ska in i arbetslivet så känns det otroligt meningsfullt. Vem vet, jag kanske inte går när jag är 65 år utan ökar och jobbar halvtid med det här.
Hon tror att många som är 60 plus liksom hon själv börjar fundera över om de verkligen ska fortsätta i samma spår till pensionen eller om de ska göra något annat. En extra ledig dag i veckan kan ge utrymme för fler fritidsaktiviteter men också för att testa något nytt i arbetslivet.
– Man kanske blir en korvgubbe?
Det beror på vem man är och vilka förutsättningar man har.
Fyra av veckans dagar tillbringar Agneta Kallstenius på HR-avdelningen i Helsingborgs centrum. Men varje onsdag är hon ledig, och då står återhämtning på schemat.
– Jag stänger inte av väckarklockan som brukar väcka mig varje morgon. Däremot slår jag till den, vänder mig och somnar om.

"Vi har insett att vi måste vara attraktiva, inte bara för unga talanger utan även för äldre"

– Agneta Kallstenius, arbetsmiljö- och hälsocontroller –

På frivården i Kristianstad visar Anders Jönsson runt i de ljusa lokalerna. Precis intill ligger den numera nedlagda anstalten, där han hade sitt tjänsterum under en tidigare period av arbetslivet. Han har befunnit sig i det här sammanhanget i 27 år.
Anders Jönsson vet inte vad som skulle krävas för att fler ska vilja stanna längre inom Kriminalvården. Han upplever att hans chefer är angelägna om att den som kan och vill jobba länge också ska göra det. Ändå har han ibland känt att han är i vägen, att han kanske blockerar vägen för andra, yngre, som skulle behöva jobb. Detta trots att det i hans fall är tydligt: Arbetsgivaren behöver hans kompetens, och han vill jobba. Det är en win-win-situation.
Inom kort ska antalet platser för sexualbrottsdömda på anstalten i Vä utökas. Det innebär att ytterligare 32 klienter kommer att behöva någon som håller i deras gruppterapi inom Seif-programmet.
– Så länge Kriminalvården tycker att de har nytta av mig och jag känner mig kry kör jag på. Jag känner mig inte speciellt gammal, säger Anders Jönsson.

up 21