I uppdrag: att förhandla ett historiskt varsel

Sedd av 96

Arbetsförmedling. I början av året blåste det upp på Arbetsförmedlingen, som varslade en tredjedel av sina anställda i hela landet. Helén Justegård, Saco-S, fick uppdraget att förhandla ett av Sveriges största varsel.

Senast ändrad 11:03, 12 Jun 2019
Foto: Jessica Segerberg.

När tåget rullar in på Stockholms central är det exakt 25 minuter tills dagens första möte börjar på Arbetsförmedlingens huvudkontor. Det kräver raska fötter. Helén Justegård, ordförande för Saco-S-föreningen på Arbetsförmedlingen är van. Vanligtvis gör hon resan från hemmet i Tranås till kontoret i norra delen av Stockholms innerstad ett par dagar i veckan. Men den här våren har inte varit lik någon annan och kalendern är fullbokad varje dag. 

– Det tappar sin tjusning att bo på hotell, säger hon medan hon skyndar ner till Citybanan i underjorden. 

Anledningen är det varsel på 4 500 personer som Arbetsförmedlingens generaldirektör offentliggjorde i januari. Som ordförande i Saco-S, akademikerfackens samarbetsorganisations styrelse, är Helén Justegård högsta hönset bland de fackligt förtroendevalda på myndigheten. Och trots att hon har 14 års erfarenhet av fackligt arbete är det hon nu står inför ett uppdrag som saknar motstycke. 

– Det är oprövad mark. Det är ingen av oss som har jobbat med ett så här stort varsel. Det berör människor över hela landet och inom många kompetensområden, säger hon. 

Vårsolen kastar långa skuggor när Helén Justegård svänger in på Hälsingegatan. Nästan på minuten klockan nio kliver hon in genom Arbetsförmedlingens dörrar. Hack i häl kommer kollegan Anders Jansson och hälsar glatt. Han sitter också i styrelsen för Saco-S på Arbetsförmedlingen. Inom staten förhandlar inte varje fackförbund för sig, utan arbetet sker gemensamt för alla Sacoförbund genom Saco-S. I styrelsen för Saco-S på Arbetsför-medlingen sitter fem personer från olika förbund. Och det är de fem, som med stöd främst från Akademikerförbundet SSR, som är det största fackförbundet på Arbetsmedlingen och därför har rollen som kontaktförbund, ska ro i land alla förhandlingar. 

– Det är skönt att man inte är ensam. Stora ställningstaganden gör vi tillsammans, säger Helen Justegård innan hon skyndar in på mötet. 

Varslet på Arbetsförmedlingen är historiskt stort. Det kräver särskilda åtgärder. På dagens möte ska parterna gå igenom "snurran", ett IT-stöd som håller reda på alla de cirka 13 500 anställda då turordningen ska förhandlas. Traditionella papperslistor med de anställda skulle inte gå att överblicka. 

Men i stort sett fungerar det som vilket varsel som helst. Efter beskedet i januari om att en tredjedel av de anställda riskerar att sägas upp startade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare. Den första tiden handlade mest om att komma överens om hur själva förhandlingarna ska gå till och hur turordningen ska se ut. Ett av besluten som togs var att alla uppsägningsförhandlingar sköts av en centralt placerad omställningsgrupp. Det är alltså inte de förtroendevalda på varje kontor som förhandlar.  

Grundprinciperna finns i lagen om anställningsskydd, las, som i korthet går ut på att den som sist blivit anställd först ska sägas upp. Men i praktiken är det mycket krångligare än så. Dels kan fack och arbetsgivare komma överens om avsteg från turordningslistan. Dels finns i statlig verksamhet ett särskilt regelverk, Tur-A-S som till viss del står över las. I det står till exempel att det inte bara är anställningstiden på Arbetsförmedlingen som räknas, utan hela den tid som en anställd har jobbat inom staten. Dessutom beror varje anställds framtid på vilken turordningskrets man tillhör. De anställda delas först upp i geografiska kretsar, sedan i kretsar utifrån vilken funktion de har. När det sedan kommer till förhandlingar är det de som har kortast statlig anställningstid i varje funktion och geografisk krets som får sluta. 

85 mil norr om Hälsingegatan, i Piteå, lyser vårsolen och folk på stan har tagit av sig jackorna fast isen fortfarande ligger kvar på älven. I flera decennier har här funnits ett arbetsförmedlingskontor. Men från och med i höst kommer Piteåborna få åka de dryga fem milen till Luleå om de vill träffa en arbetsförmedlare. Det blev klart när den lista på kontor som läggs ner i samband med uppsägningarna blev offentlig. Ett besked som slog ner som en bomb i Piteå. Anna-Karin Johansson, lokalfacklig företrädare, tänker främst på hur det blir för myndighetens kunder. 

– De som har en utbildning, ett cv och kan prata för sig, de kan ta sig till Luleå. Men vi har så många som inte kan det. Hur blir det med dem? Det känns som att jag inte kan stå bakom det.  

Hennes kollega, Catharina Pauloff, som också är skyddsombud, håller med. De arbetar båda som SIUS-konsulenter. Ett arbete som går ut på att hjälpa personer med funktionsnedsättningar att komma ut i arbetslivet. Det är också en del av verksamheten som kommer att vara kvar i Arbetsförmedlingens regi när mycket annat läggs ut på privata aktörer i linje med avsiktsförklaringen i januariavtalet. 

Som SIUS-konsulent kommer de med största sannolikhet ha kvar sina jobb även framöver. Men hur arbetet kommer se ut när de inte längre har sin bas i Piteå, eller när förändringarna ska genomföras, har de fortfarande ingen aning om.

– Den där ovissheten är ju faktiskt det värsta. Att inte veta, vad ska jag förhålla mig till, säger Catharina Pauloff.  

– Det är svårt att hålla uppe arbetsglädjen då man under så lång tid går i ovisshet. Man vill ju gärna kunna se framåt hur man kan lägga upp sitt arbete, och just nu går det inte. Men det är bara att ta dag för dag och vecka för vecka, säger Anna-Karin Johansson.
 
I vintras arbetade ungefär 40 personer på Arbetsförmedlingen i Piteå. I april hade fem av dem redan slutat sina anställningar och sökt sig till andra jobb. En person har fått erbjudande om att börja jobba på myndighetens kundtjänst i stället. Som ett led i myndighetens nya inriktning har kundtjänsten utökats rejält och 800 anställda som riskerade att sägas upp får nu en chans där i stället. Av de dryga 30-tal medarbetare som är kvar i Piteå verkar det som att de flesta kommer ha kvar sina anställningar, även om de troligtvis får flytta till kontoret i Luleå. 

– Det blir längre arbetsdagar och  mindre kvar i lönekuverten, säger Catharina Pauloff.

På verandan har några kollegor tagit med sig eftermiddagskaffet ut i solen. Förutom arbetsförmedlare och SIUS-konsulenter arbetar många specialister på Arbetsförmedlingen, som socialpedagoger, psykologer och arbetsterapeuter. Det är yrkesgrupper som ska bantas ner rejält när myndigheten omorganiserar. Både psykologen Helena Nordstrand och arbetsterapeuten Christina Johansson har arbetat inom myndigheten länge, 13 respektive 7 år. Nu är de ganska säkra på att de får gå när turordningsförhandlingarna är avslutade. 

– Det har varit en så lång process, så man vet snart inte vad man tänker. Vi frågar och frågar, men får inga svar, säger Christina Johansson.

Ingen av dem vill sluta. Samtidigt vet de inte om de heller vill jobba kvar i en organisation som snart ska vara helt förändrad. 
– Jag vet att det blir ett förändrat arbetssätt och jag vet inte om jag vill vara kvar i det, säger Helena Nordstrand.

Efter ett bakslag med frost och snö har nu våren kommit på riktigt i Stockholm. Det är i slutet av maj och Helén Justegård har just avslutat nästan en månad av ständiga möten och förhandlingar. Runt 1 650 anställda har fått besked om uppsägning, varav knappt 600 är medlemmar i något av Saco-förbunden. Dessutom har cirka 1 100 personer slutat på eget initiativ. Nu återstår att förhandla uppsägningar av myndighetens alla chefer, men den processen drar nog ut på tiden, troligtvis till efter sommaren. Helén Justegård har försökt att hålla huvudet kallt och inte dras med så mycket känslomässigt. I den roll hon har är det viktigt att kunna fatta välgrundade beslut och genomföra hela resan från varsel till uppsägningar så bra som möjligt. 

– Jag hoppas att jag och vi som Saco S-förening kan bidra med att få till bra, begripliga processer, och så mycket som möjligt försöka undvika godtycklighet. Jag vill känna att vi har gjort allt vi har kunnat för att värna medlemskollektivets intresse. 

Samtidigt kan hon inte undgå att undra vad som ska hända med dem som nu sägs upp. Personer som i vissa fall har arbetat nästan hela sitt yrkesliv på Arbetsförmedlingen. 

– Det finns människor som har arbetat 17 000 dagar inom staten, över 40 år.  Vad ska de göra nu? Särskilt om de bor på en liten ort. Det är ju förskräckligt att det blir så här. 

Och vad händer med arbetsförmedlingen? 2021 ska den nya organisationen vara på plats, en mindre myndighet, som samarbetar med externa utövare. Men fram till dess då? 

– Jag har svårt att se hur vi ska få ihop verksamheten med så här mycket färre anställda. Många av de chefer som jag träffar förstår det inte heller.

Artikeln är publicerad i Akademikern nr 3 2019. 

Text: Johanna Kvarnsell 

up 65