13 maj, 2020

Hon kombinerar kultur och akademi

Regissören Anna Ulén lämnade teatern, utbildade sig i mänskliga rättigheter och hittade tillbaka till scenen igen. I vår regisserar hon pjäsen om Betlehem Isaak.

min_vag

Anna Ulén är tillbaka på scenen. Den här gången i Angered där hon sätter upp pjäsen om och av Betlehem Isaak.

Emelie Asplund

– Då flyger vi! säger regissören Anna Ulén.
Skådespelaren spärrar ut armarna som vingar och sveper fram över scenen. Hon gestaltar flickan Betlehem Isaak som lämnar Eritrea med sin familj och kommer till Sverige i slutet av 80-talet. Här blir hon snabbt vingklippt.
– De skrattar åt oss på rasterna, säger hon. Ingen har bruna ögon eller brun hud här. Alla barn skrattar och inga lärare säger åt dem. Det finns ingen som försvarar oss. Mamma!
När scenen är slut bryter Anna Ulén in.
– Ja! Jättebra. Sedan tystnad bara.
Pjäsen som repeteras på Angereds kulturhus i Göteborg kretsar just kring en stor tystnad. Den handlar om det kalla ljusets och rasistiska impulsernas Sverige. Men inte bara. Författaren är nämligen huvudpersonen Betlehem Isaak själv. Hennes pappa är journalisten Dawit Isaak, en av vår tids stora yttrandefrihetssymboler.
Medan repetitionen pågår i den sidensvarta kuben, en grå februaridag år 2020, har han suttit fängslad i 18 år, 134 dagar, 4 timmar och 55 minuter.
På scenen är han fortfarande fri. Men han har slutat skriva, berättar han för sin dotter. Folk i Sverige är helt enkelt inte intresserade av vad han har att säga.
Också han är vingklippt, långt innan han blir frihetsberövad.
– När jag återvänder till Eritrea ska jag skriva igen, lovar han. Och du, Betlehem, ska skriva med mig.
Skådespelaren vänder sig ut mot den tänkta publiken, än så länge en tom läktare upptagen endast av Anna Ulén, och berättar hur Dawit Isaak såg på skrivandet. Med hjälp av det kan man iaktta verkligheten, och ifrågasätta den, enligt honom.

En liknande syn har Anna Ulén på teatern. I dess skarpa ljus kan man klä av verkligheten – ja, till och med påverka den.
Första gången tanken slog henne att historien om Dawit Isaak borde dramatiseras var när fallet började uppmärksammas i medierna i början av 2000-talet.
– Jag kände att det här måste ut, det är en så viktig historia. Han måste bli fri! Se på Hasse och Tage till exempel när de samarbetade med Amnesty. De fick ut 50 politiska fångar, såg jag i dokumentären om dem nyligen.
Sexton år senare, 2017, blev Anna Ulén kontaktad av Dawit Isaaks dotter. Hon höll på att skriva om sina erfarenheter, men hade än så länge bara några sidor färdiga. Betlehem Isaak tänkte att hennes berättelse kanske skulle fungera som teater efter att ha sett Anna Uléns uppsättning av Alexandra Pascalidous bok om Greklandskrisen.
– Det jag har jobbat med har ofta varit dokumentärt och haft med ämnen som utanförskap och förtryck att göra, konstaterar Anna Ulén.

Anna Ulén har jobbat med teater i snart 30 år. Hon älskar konsten. Men inte branschen. Den kan vara väl skyddad, tycker hon, isolerad från den konkreta verkligheten. För att inte tappa fotfästet har hon hela tiden pluggat och arbetat med annat vid sidan av. Läst kurser i idé- och lärdomshistoria och konflikthantering, jobbat som lärare på HVB för ensamkommande.
Ett kanske ännu allvarligare problem ser hon i det osunda arbetsklimat som ofta präglar teatervärlden. Det tror hon delvis hänger samman med bristen på fasta anställningar.
– Det blir att man slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är en omodern bransch som skulle behöva vädras ut.
En dag 2011 blev det till sist för mycket. Hon bestämde sig för att, rent bokstavligt, lämna scenen. Frågan var bara vad hon skulle göra i stället? Hon bläddrade i kurskatalogen till universitetet och fastnade på en sida – master i mänskliga rättigheter.
– Det var en sådan wow-upplevelse.
Det var liksom en fysisk känsla i kroppen, det här måste jag läsa!
Exakt vad hon skulle arbeta med efter utbildningen visste hon inte. Men att det fanns jobb, riktiga anställningar, hade hon försäkrat sig om hos studievägledaren på global studies i Göteborg. Anna Ulén var ensamstående mamma i 40-årsåldern, och efter alla år av frilansprojekt drömde hon om lite kontinuitet.
Ett problem bara: hon bodde i Göteborg.
– FN, Amnesty, Sida, Rädda Barnen. 90 procent av de där jobben finns i Stockholm. Att flytta dit skulle vara en stor omställning, men jag bestämde mig för att satsa och hittade en drömpraktikplats. Det var på MR-dagarna, Nordens största forum för mänskliga rättigheter. Jag var överlycklig.
Anna Ulén fick hjälp av sin bror i Stockholm med praktiska saker och började förbereda flytten. Hon hade hittat en skola för sin åttaårige son. Allt stämde.
Men när det väl var dags ville inte sonen längre.
– Sådant är livet om man är ensamstående. Det var väldigt tungt, men jag kunde inte utsätta honom för det.
Nu skulle en alternativ karriär bli svårare, insåg hon. I stället för att klättra upp genom statusfyllda organisationer skapade hon sina egna projekt.
Ett sådant var en föreläsningsserie på Folkteatern och Stora teatern i Göteborg.
– Jag hade insett att teatern och disciplinen mänskliga rättigheter kunde ha nytta av varandra. MR-branschen var fruktansvärt spännande, men lite torr! Lite akademisk. Jag ville försöka få ut de här frågorna med hjälp av kulturen.

Konceptet var en fusion. Till varje föreläsning, som hölls av någon forskare, bokade hon en artist med intresse för frågorna.
Hon minns särskilt ett tillfälle. Flyktingkatastrofen var ett faktum och på plats fanns Shahram Khosravi, professor i socialantropologi, för att tala på temat: ”Är en gränslös värld möjlig?” Efteråt framträdde artisten Kristina Issa.
– Kristallfoajén fylldes av nyanlända ungdomar, akademiker och allmänhet. Det blev precis som jag hade önskat, en förening av akademin och kulturen.
En annan gång var artisten Jaqee på scenen. Samma Jaqee som nu spelar i, och har gjort musik till, pjäsen Jag är Betlehem Dawit Isaak.
Och därmed har vi återvänt till teaterkonsten igen. Vägen tillbaka var slumpartad. En dag frågade Anna Uléns granne, som har en frigrupp i Göteborg, om hon inte ville komma och regissera för dem. ”Nej, jag har lagt av”, svarade hon. ”Men kom på en läsning i alla fall”, envisades grannen.
Det gjorde hon, och den var så spännande att hon ”föll pladask”.
– Det kanske inte direkt var ett MR-tema, fast indirekt var det det. ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” hette pjäsen, skriven av Sara Stridsberg. Det var hardcore-feminism.

Repetitionen i Angereds kulturhus fortsätter. Betlehem Isaak kämpar på skolgården. Det är bara när Dawit Isaak dyker upp som mobbarna drar sig undan.
När Anna Ulén var i samma ålder som Betlehem är på scenen hade hon redan utvecklat en stark motvilja mot orättvisor. Hon uppfostrades så. Det är svårt att prata om, tycker hon, blir ”för patetiskt”, men hon kände ett ansvar att försvara dem som mobbades och utsattes. Många barn har nog den impulsen, tror hon.
Och den impulsen har drivit henne vidare i livet. Inte minst som regissör.
Det är inte alltid populärt på de stora teaterinstitutionerna, enligt henne. ”Politisk” får man vara där. Det är fint. Att vara ”Politiskt korrekt”, det vill säga för snäll, moralisk, undervisande, upplevs dock som mer problematiskt.
Allt fler sätter den ”politiska korrektheten” i opposition mot konstens frihet. Och förresten – om det är budskapet som är det viktiga, varför då inte i stället hålla en föreläsning?
Anna Ulén stretar vidare. I kombinationen av teater och mänskliga rättigheter har hon hittat ett fungerande recept.
– Teatern kan tala direkt till hjärtat.
Som musiken. Det gör ju inte en föreläsning, den talar till hjärnan. Många pratar om att teatern är en död konstform, men när den flyger är den helt unik.

Tim Andersson

Senaste nytt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.

Senaste nytt

Facket kräver handledning för alla kuratorer – ”Har ...

FACKLIGT I Region Västerbotten arbetar många av vår...
18 april, 2024

Så ska du agera om Kommunal går ut i strejk

STREJKVARSEL Kommunal har varslat om strejk. Medlemmar ...
16 april, 2024

Nya löner på gång – så maxar du ökningen

LÖN Anställda i kommuner och regioner får 3,3 ...
16 april, 2024

Mer pengar till Kriminalvården och Sis i vårbudgeten

VÅRBUDGET Kriminalvården får ett tillskott på 1,4 mi...
15 april, 2024


Läs även

Uppdrag: Folkförflyttning norrut

REPORTAGE Norra Sverige skriker efter arbetskraft. I...
18 december, 2023

Minoritetsstress drabbar hbtqi-personer på jobbet

ARBETSMILJÖ Hbtqi-personer upplever ofta en minoritets...
13 november, 2023

"Jag tjänade massa pengar och brände dem på att må b...

PORTRÄTT För Johanna Haag var karriären allt. Men u...
10 november, 2023

Varning för vobbträsket

ARBETSMILJÖ Vobb i stället för vabb ökar. Till glädje ...
13 september, 2023