1 oktober, 2019

Hon jobbar för ungas lika tillgång till den digitala världen

Det sociala arvet begränsar framtiden för unga i Sverige. Maria Arneng vill öppna den digitala världen för alla ungdomar.

min_vag

Personalvetaren Maria Arneng är generalsekreterare för organisationen Hello World som jobbar för att fler barn och unga ska upptäcka möjligheterna med digitalt skapande. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Precis när Maria Arneng har satt på kaffebryggaren kommer en lägerledare in med en liten kille i släptåg. En fästing sitter i nacken på pojksnaggen.

– Är du bra på sådant här? undrar den unga, kvinnliga ledaren.

– Nja, få se… svarar Maria Arneng.

Medan pojken står och fipplar med en tennisboll gör hon ändå ett ingripande med pincetten.

Pojken är en av deltagarna på organisationen Hello worlds sommarläger utanför Stockholm, där sammanlagt 1 500 barn och ungdomar mellan 8 och 18 år ägnar några sommarveckor åt sport, kulturaktiviteter och programmering. Syftet med lägret, som också arrangeras i Göteborg och nästa år även i Malmö, är att bredda bilden av vad teknik är och tillgängliggöra digitalt skapande.

Maria Arneng är sedan två månader ny generalsekreterare för organisationen. Hennes roll är strategisk. Hon ansvarar för sådant som partnersamarbeten, finansiering och expansion – vilket inte verkar hindra henne från mer praktiskt arbete.

– Det är ju egentligen inte riktigt min uppgift, men för att jag ska kunna driva det här med hjärtat måste jag känna lägret och möta barnen och ungdomarna. Initialt var det väldigt mycket jobb här, vi bar och fixade för att få allting på plats. Jag är van att jobba hands on.

Lägret ligger vackert beläget, med skog och grönområden vid en sjö som i dag speglar en blågrå färgskala. Det är Frälsningsarmén som äger lokalerna. När barnen och ungdomarna inte är ute på fysiska aktiviteter sitter de i grupper där inne och programmerar, allt från musik till datorspel.

Kontoret är fullbelamrat med lådor. Vid klipporna vid vattnet är det lugnare. En ensam and spankulerar omkring.

När Maria Arneng först kom hit i somras kände hon oväntat igen sig. 1981, då hon var tio år, var hon här för att representera Enskede Unga örnar på den årliga barnårskonferensen.

– Precis som nu kämpade jag på den tiden för att göra barns röster hörda, och för att skapa ett rättvist samhälle.

Som barn var hon ockuperad av engagemang och entusiasm. Hon minns en ”glädje i kroppen”. Den har stannat kvar genom åren.  Livet har varit fyllt av verksamhet – lustfylld sådan.

Svårare har det varit med sådant som inte motiverat henne. Som kemistudierna efter gymnasiet, till exempel. Hon hann nätt och jämt lära sig det periodiska systemet innan hon hoppade av. Lite bättre var det på personalvetarprogrammet med pedagogisk inriktning – ett smörgåsbord av kurser och därmed också en flykt undan ett riktigt framtidsbeslut. Hon kom så långt som till att påbörja en c-uppsats.

Den här gången innebar avhoppet dock ett tydligt steg framåt: ett av de utbildningsföretag som hon intervjuat till uppsatsen erbjöd henne jobb. Hon trivdes på sin nya arbetsplats, där hon undervisade allt från ICA-handlare utan slutbetyg till nyanlända kvinnor i internetkunskap. Det här var i mitten av 90-talet, då arbetslösheten var hög och en ström av flyktingar nådde Sverige.

Företaget erbjöd okonventionella studiemiljöer och låg tekniskt i framkant genom sina datorbaserade program. Jobbet var kreativt, visionärt och – gränslöst. På onsdagarna var det till exempel ”arbetskväll”, då de anställda skulle träffas. Maria Arneng förstod inte varför en del tyckte att det var jobbigt.

– Jag var lite gränslös själv. Min exman sade en gång: Det spelar ingen roll vad du jobbar med, du skulle gå all in även om det gällde ett sommarvikariat på Konsum.

Hon gick verkligen all in på företaget. Arbetade med allt från att driva stora integrationsprojekt till att sälja in friskolor till kommunerna. Till slut satt hon i koncernledningen. 

Åren gick och allt snurrade på. Lite för snabbt, till slut.

Hon träffade en man med ett barn. Fick snart ett eget. Ett och ett halvt år senare kom ett andra – hon hann precis tajma ett jobbprojekt emellan. På kort tid hade hon blivit trebarnsmamma med ett krävande arbetsliv.

– Jag gick ned tio kilo. Började få värk i käkarna. Plötsligt kunde jag inte öppna marmeladburken, eftersom jag hade så ont i lederna. Till slut var det en kollega som sade åt mig att jag måste kolla upp det.

Hon gjorde som hon blev tillsagd, trots att hon egentligen inte hade någon lust. Varför störa med småsaker, när det fanns personer som var sjuka på riktigt?

Väl på sjukhuset upptäckte hon att legitimationen var borta.

– Jag hade låtit min son leka med den i hallen. Jaha, sade hon i kassan, nej, men då går det inte… Skit i det då, tänkte jag. Allt blev så bökigt och jag som ändå inte ville vara där tänkte att jag skulle åka hem igen. Då plötsligt kom det, jag började gråta. Jag som alltid haft kraft och energi.

Maria Arneng fick hjälp i relativt god tid och efter några månaders sjukskrivning var hon tillbaka på jobbet igen. Men hon stannade inte länge på utbildningsföretaget. Ville testa någonting annat. Vad? Det fanns möjligheter.

– Jag hade ju jobbat upp mig och satt faktiskt i koncernledningen. Jag hade kunnat göra ett smart karriärdrag. I stället gick jag till en tjänst i ett nystartat litet projekt på Arbetsförmedlingen.

Hon skrattar. Det var inte hennes grej. Hon var van vid ett arbete som var flexibelt och fritt, där man kunde komma upp med en idé och sedan snabbt sätta igång. Plötsligt kvävdes hon mellan byråkratins tröga kugghjul.

Samtidigt gav tiden på arbetsförmedlingen henne avgörande erfarenheter. Tack vare ett projekt som handlade om att få ungdomar i arbete fick hon se klassamhället på nära håll och möta personer utan glädjen i kroppen, som hade ärvt ett bidragsberoende, som hoppat av eller inte ens påbörjat gymnasiet, som inte fått det stöd de behöver.

– Jag insåg att det sociala arvet i Sverige har blivit så sjukt stort, och att man måste göra någonting åt det tidigt i en människas liv. Läxhjälpen blev lösningen. Ett jobb växte till att bli hennes ”baby”.

År 2007 blev hon engagerad i ett privat företag, som via en sajt för billig kurslitteratur erbjöd läxhjälp till barn. Maria Arneng kastade sig in i arbetet, och utvecklade projektet i social riktning. Nu, elva år senare, har Läxhjälpen blivit till en icke-vinstdrivande insamlingsstiftelse som bedriver gratis läxhjälp för grundskoleelever i socioekonomiskt utsatta områden.

Resultatet har varit slående. Med hjälp av pengar från framför allt näringslivet och 400 passionerade läxhjälpare i tio kommuner har organisationen hjälpt tusentals barn med underkända betyg att ta sig in på gymnasiet.        

Maria Arneng arbetade i ett decennium med Läxhjälpen. Först efter att ha träffat de passionerade grundarna till Hello world och erbjudits jobbet som organisationens generalsekreterare
kände hon sig beredd att gå vidare.

Arbetet mot det sociala arvet fortsätter hon dock i sitt nya jobb. Jämlikhetsperspektivet är starkt också på Hello world. Genom att låta avgifterna baseras på föräldrarnas inkomster möjliggör man för barn från icke-akademiska hem att komma till lägret, och även att delta i de programmerings-meetups som sker på söndagar resten av året. Dessutom delar man ut ett stort antal stipendier.

Maria Arneng funderar mycket på hur hon skulle kunna nå ut bredare med organisationen. En kurs i ridning har lockat tjejer, men fortfarande finns det grupper för vilka digitalt skapande och teknik framstår som främmande.

Hon tänker högt: Kanske ett samarbete med textilindustrin i Borås – ett slags ”designtech”?

– Eller tänk om man kunde göra en lovskola med teknik och mattestudier för mellanstadiebarn i områden med hög arbetslöshet!

Det finns att göra.

– Ja, vill man gå all in är det här rätt ställe. Åren har lärt mig att man inte kan göra allt, och det är inte heller meningen. Nu väljer jag rätt saker att gå all in på. Försöker åtminstone.

Annika Clemens

Senaste nytt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.

Senaste nytt

Prognos: Bristen på präster och socionomer består

BEMANNING Socionomer, präster och diakoner kommer at...
28 mars, 2024

Stöd ska hjälpa kommuner att stoppa felaktiga utbeta...

VÄLFÄRDSBROTT SKR tagit fram ett stödmaterial som ska hj...
27 mars, 2024

Socionomutbildningen ses över – ”Studenterna b...

UTBILDNING Beskedet att socionomutbildningen ska ses ...
26 mars, 2024

Avtalsrörelsen på upploppet – ”Intensiva förhandlingar”

KOLLEKTIVAVTAL En knäckfråga är om det ska bli en central...
26 mars, 2024


Läs även

Uppdrag: Folkförflyttning norrut

REPORTAGE Norra Sverige skriker efter arbetskraft. I...
18 december, 2023

Minoritetsstress drabbar hbtqi-personer på jobbet

ARBETSMILJÖ Hbtqi-personer upplever ofta en minoritets...
13 november, 2023

"Jag tjänade massa pengar och brände dem på att må b...

PORTRÄTT För Johanna Haag var karriären allt. Men u...
10 november, 2023

Varning för vobbträsket

ARBETSMILJÖ Vobb i stället för vabb ökar. Till glädje ...
13 september, 2023