Corona förändrade jobbet för Louise Burke

På SAS huvudkontor utanför Stockholm brukar det vara fullt av folk. Nu ser man bara någon sporadiskt spatsera runt bland inomhusträden som sträcker sig mot glastaket ovanför. Det är en vacker dag. Den stängda restaurangen, stor som en fotbollsplan för barn, badar i ljuset från dammen utanför.
– Det är ännu värre på Arlanda.
Louise Burke, baschef för SAS kabinanställda i Sverige, slår sig ned i en soffgrupp.
– Du sätter dig på Arlanda express en tidig morgon och är ensam på hela tåget. Taxibilarna står i rader, ingen har en körning. Man kommer in i Sky city och det ekar tomt. Det här är bilder på näthinnan som fortfarande är svåra att förstå.

Det var i mitten av mars som Louise Burke slogs av vidden av den katastrof som coronapandemin innebär för världen – och flygbranschen. Fram till dess hade allt sett bra ut för SAS. Ovanligt bra. För första gången på mycket länge började man se plusresultat. Nya rekryteringskurser var på gång. I början av mars besökte Louise Burke, fylld av energi, en kurs för kabinpersonal som skulle börja till sommaren.
– Jag hälsade dem välkomna och sade att det vore konstigt att inte kommentera coronasituationen. Vi hade problem i Kina, och skulle kanske bli tvungna att stänga norra Italien. Jag berättade att tio procent av trafiken stod på marken, men att nittio procent fortfarande var i luften.
Ett par veckor senare återvände hon till samma kurs. Nu för att be alla gå hem – jobben var ett minne blott.
– Förhållandena hade blivit omvända: nittio procent på marken, tio procent kvar i luften. Det var en fullständig kollaps, noll efterfrågan. Det var rent chockartat.
Som Sverigechef över kabinpersonalen har Louise Burke, med fem chefer under sig, det yttersta personalansvaret för landets flygvärdar och flygvärdinnor. Under en period var nära nog samtliga av dessa permitterade och få jobbade mer än 20 procent. Uppsägningar är oundvikligt, säger hon. Hur många det rör sig om ville inte SAS gå ut med till en början – men det stod klart att det handlade om hundratal. Hon har själv varit permitterad på deltid men fick sedan börja arbeta med de kommande uppsägningarna.
Louise Burke berättar om en ”surrealistisk” tid. En faktor som ytterligare försvårar det hela ur ett chefsperspektiv är att hon i isoleringen saknar möjlighet att träffa de anställda som måste gå.
– Jag tror att den här krisen har fått många av oss att inse att det digitala mötet inte helt kan ersätta det fysiska.

”Det var en fullständig kollaps, noll efterfrågan. Det var rent chockartat”

Coronapandemin har också visat något annat, säger hon: hur globaliserade vi alla är. Louise Burke är själv ett bra exempel på den här globaliseringen. Hon föddes på Irland men lämnade landet som liten. På grund av arbetslösheten på 60-talet bestämde sig föräldrarna för att flytta till New York. Pappan var läkare och hade fått jobb på Manhattan. Mamman var dock inte övertygad om destinationen: Hon hade fyra barn att ta hand om och önskade sig en tryggare uppväxtmiljö.
Hennes önskan gick i uppfyllelse. Pappan fick tips om en läkartjänst i Piteå – och där hamnade de.
Visst var Piteå en trygg plats att växa upp på, men efter gymnasiet ville Louise Burke ut i världen. Först åkte hon till Irland något halvår, sedan vidare till USA. Av ren slump hamnade hon nära den plats där hon skulle ha bott om föräldrarna inte bokat om enkelbiljetten.
– Det var som att jag kunde se mitt dubbeljag passera.
På helgerna undervisade hon i konståkning, under veckorna arbetade hon som barnflicka åt Sveriges FN-ambassadör, och timmarna mellan att hon hämtade och lämnade barn på skolan studerade hon kommunikation på universitetet.
När hon efter ett par år återvände till Sverige läste hon internationella relationer, statsvetenskap och engelsk litteratur, med planen att söka sig ned mot Bryssel. Men så berättade hennes syster en dag att SAS efterlyste sommarvärdinnor. Louise Burke behövde ett sommarjobb och sökte.
– Jag tyckte att det var otroligt roligt, alla människor man fick träffa, att få komma in i ett bolag med så stark kultur och anrik historia. Det var jättehäftigt.
Ytterligare en sommarperiod på SAS ledde till fast anställning. Hon blev kvar på bolaget och trivdes med jobbet som flygvärdinna. Med tiden avancerade hon och fick olika slags ledarroller.
– Nu, tjugofyra år senare sitter jag fortfarande här. Det är helt galet…

Tjugofyra år är lång tid på ett och samma företag, men hon har aldrig upplevt att det varit långtråkigt eller upprepande.
– Flygbranschen är, med alla sina ups and downs, så otroligt dynamisk. Jag undrar om det går att hitta en bransch som är så påverkad av allt som händer i världen: miljödebatter, krig, askmoln – rubbet. Om konjunkturen viker lite så…
Hon knäpper med fingrarna som en illustration.
Det här gör flygbranschen spännande, men det skapar också stora utmaningar. Coronapandemin är inte den första kris som Louise Burke har upplevt.
Den elfte september 2001 var hon på en utbildning i Oslo. Hon fick höra att ett flygplan kört in i Twin Towers i den stad där hon själv hade bott. Hon och alla runt henne utgick från att det var en olycka – piloten måste ha fått en hjärtattack. Men hur kom det sig att inte fanns någon som kunde ta över spakarna?
Kollegorna hann diskutera en hel del innan ytterligare ett plan flög in i det andra tornet och sedan ett tredje i Pentagon och terrorattentatet var ett faktum.
– Det var fruktansvärt läskigt med alla människor som drabbades. Ovanpå det hade vår bransch plötsligt förvandlats till något slags vapen.
Under tiden efteråt var stämningen obehaglig, minns hon. Folk tittade misstänksamt på varandra. Det räckte med att någon ifrågasatte någonting ombord på ett plan för att det skulle väcka våldsamma reaktioner från medpassagerare.
Ekonomiskt var det naturligtvis en katastrof för SAS. Marknaden sjönk ihop, inte helt olik dagens situation. Kurser ställdes in, folk sades upp.
– Det var extremt krävande. Det handlar ju inte bara om siffror som ska bort, utan om människor med familjer och liv som kan gå i spillror. Jag satt redan då och var en del av uppsägningsprocesserna, och sedan dess har de tyvärr rullat med jämna mellanrum.

Nästa stora kris kom 2012. Då stod SAS på randen till konkurs och företaget fick göra enorma besparingar. Orsaken var en serie händelser, men viktigast var kanske uppkomsten av de nya lågprisbolagen som pressade priserna.
– Plötsligt var människor beredda att betala mer för en taxiresa till Arlanda än för en flygbiljett till London. För oss handlade det om att försöka anpassa oss till marknaden, vilket inte var så lätt för ett gammalt bolag med allt vad det innebär. Det var en jätteomställning.
Efter 2012 blev det kanske aldrig riktigt detsamma för SAS. Men nästan. Långsamt och efter hårt arbete återhämtade sig bolaget och förra året såg det som sagt riktigt ljust ut. Man kunde rent av börja köpa nya flygplan och till och med expandera något.
Och så kom corona, som ett dråpslag.
Av mycket elände som den fört med sig innebär den också ett hot mot den klimatomställning som flyget långsamt närmar sig.
– Vi är på väg mot mer bränslesnåla och miljövänliga flygplan och jag hoppas verkligen att utvecklingen inte bromsas upp nu. Nya flygplan kostar enorma pengar.
Kommer branschen någonsin att komma tillbaka till samma situation som innan corona? Louise Burke vill tro det, även om det kommer att ta många år. I oroliga tider som nu är det extra viktigt att människor ses över gränserna.
– Vi behöver flyget för att koppla ihop oss.