Så vad fick henne till Arbetsförmedlingen från första början? Hon skrattar. Vid ett tillfälle för många år sedan var hon där för att själv söka jobb, och sade till arbetsförmedlaren: ”Jag skulle vilja göra det som du gör.”

Och så blev det. Till en början hade hon rollen som utredare, med uppgiften att lotsa personer under ”arbetslivsinriktad rehabilitering” till arbete.

– Vi hade en utredningsavdelning där vi skulle observera de här personerna för att se hur länge de klarade av att vara i praktiska moment, som att borra till exempel. Vi mätte tiden för arbete i relation till nödvändig paus. På den tiden fanns det pengar i myndigheten…

Samhällsintresserad var hon dock långt innan hon började på Arbetsförmedlingen. Hon kopplar det till sin bakgrund. Jill Clavell kom till Sverige från Thailand när hon var sex år, och minns fortfarande omställningen tydligt.

– Jag har upplevt ett annat land, utan trygghetssystem som här och uppbyggt på helt andra premisser. Där måste man förlita sig på familjen. Jag har kunnat jämföra med Sverige och konstatera att vi har det väldigt bra här.

Med kulturbytet kom också ett utanförskap. Hon minns hur hon såg gräsmattor och undrade vad poängen var med kala, gröna ytor. Hon var den enda i klassen med utländsk bakgrund.

– På den tiden fanns ingen integration, det var bara: ”Här kommer en unge som inte kan svenska – in med henne på förskolan.” Man kände att man var annorlunda, men det blev ett driv: Jag ska ta mig tusan lära mig svenska! Jag såg Agneta Fältskog och kände att det där är the shit, jag skulle vilja bli som hon. Det blev väldigt viktigt för mig att tillhöra.

Den här erfarenheten har hon haft användning för i arbetet, berättar hon. Dels i relation till kunder, men också i sitt ledarskap. Den som har varit i kylan och lyckats ta sig in i samhällsgemenskapen har förvärvat värdefulla förmågor.

– Har man upplevt utanförskap vet man hur det känns att få tillit, och hur man skapar den. Hur får jag den andre att känna att jag är en varm person, inte en fiende, utan att använda ord? Det tror jag att jag har varit bra på att förmedla genom känsla, och genom att veta när det är dags att vara tyst och låta den andre äga sin situation.

För att man som ledare ska kunna hantera verkliga kriser krävs dock mer än värme och närvaro, säger hon. Man måste förstå sådana krassa saker som hur man skapar hållbara ledningssystem och reservrutiner; hur man prioriterar under stress; och hur man hanterar situationen när den mest dominante personen kliver fram och vill ta över. Allt det lär hon sig nu.

Utbildningen är bred. Krisbegreppet är nämligen applicerbart på mycket, konstaterar hon, och relevant för en tid där problemen i världen hopar sig.

– Det är aktuellt för mer än bara blåljusmyndigheter. Kriser kan utgöras av allt från flyktingvågor och skolskjutningar till klimatrelaterade saker. Och de sprider sig snabbt: något händer i USA, och så blir det ett Metoo-flöde till Sverige med demonstrationer och protester.

Att hon ställer upp på den här intervjun är för att hon vill uppmuntra andra att vidareutbilda sig. Det behöver inte ruinera en: Hon har nyss varit i kontakt med Trygghetsstiftelsen om ett omställningsstudiestöd.

Och det man ändå tillfälligt förlorar i inkomst väger lätt mot det man vinner – både på ett personligt plan och ett professionellt.

Apropå professionellt: Kommer hon att återvända till sin gamla arbetsplats efter examen? Hon trivdes där, säger hon. Men hon ville förändras. Om hon inte får en möjlighet att använda sina nya kunskaper kanske hon söker sig vidare, även om det vore vemodigt.

– Det är ungefär som ett partnerskap: om man själv börjar utvecklas gäller det att den andre utvecklas tillsammans med en. Annars blir det ingen bra utväxling.