Minst kompetensutveckling till de mest oerfarna

Myndigheten har sedan tidigare konstaterat att kompetensen hos handläggare som utreder barn och unga skiljer sig stort från kommun till kommun. I fjol avsattes 57 miljoner i statsbidrag för att stärka kompetensen inom den sociala barn-och ungdomsvården. 4 000 socialsekreterare fick ta del av satsningen.

– Kompetensen är viktig för att uppnå rättssäkerhet och kvalitet. Att ta hand om barn som riskerar att fara illa är socialtjänsten svåraste jobb. Dessa beslut är ännu svårare att fatta om handläggaren är oerfaren, säger Therese Falén, utredare på Socialstyrelsen.

Enligt Socialstyrelsen riktade sig dock få insatser till vikarier eller handläggare utan socionomexamen, trots att dessa troligtvis skulle ha mer att vinna på utbildning. 76 procent av utbildningsinsatserna riktades till socionomer och 90 procent av stödet gick till arbetsledare som hade mer än fyra års erfarenhet.

– Vad vi kan se så väljer man att satsa på den personal man redan har på plats. Man vill behålla de erfarna arbetsledarna och handläggarna man har, säger Therese Falén.

Används inte i daglig verksamhet

Samtidigt som majoriteten av barnutredarna har socionomexamen och mer än ett års erfarenhet så är det relativt många som saknar denna kompetens, skriver Socialstyrelsen i sin rapport. Också när det gäller inhyrd personal var det ovanligt med kompetensutvecklingsinsatser, trots att drygt två av fem kommuner använder sig av inhyrd personal.

Men även om man fått chansen att gå en utbildning är det inte säkert att de nya kunskaperna faktiskt används i den dagliga verksamheten. Många kommuner uppger att den höga arbetsbelastningen och personalomsättningen gjort det svårt att förvalta kompetensutvecklingen och att ge arbetsledare och handläggare tid att omsätta de nya kunskaperna i praktiken.

Therese Falén är inte förvånad över resultatet. Förra årets rapport visade på liknande resultat, säger hon. Men nästa år hoppas Socialstyrelsen kunna ge en mer nyanserad bild av kommunernas satsningar i en kvalitativ uppföljning. 

Ylva Mossing