Dagen efter skolskjutningen i Örebro åker jag till jobbet, en högstadieskola i centrala Örebro, med en klump i magen i vetskap om att det kommer bli en tuff dag på jobbet då många elever behöver extra stöd en dag som denna. Jag har redan fått meddelanden från elever om att de vill mötas och få stöd efter det som inträffade dagen innan.
Jag sätter mig i bilen på väg till jobbet och funderar på hur jag i min roll som skolkurator ska agera. För det är så som skolkurator – varje dag möts vi av det ena och det andra. Ingen dag är den andre lik.
Jag har funderat mycket på min roll som socionom den senaste tiden. Jag har jobbat som socialsekreterare på utredning barn i Örebro samt som skolkurator både i Skövde och nu i Örebro. Jag alltid jobbat med barn även fast jag under mina år som socionomstudent sa att jag aldrig skulle jobba med barn för att det är för komplext. Ändå sitter jag här och jag upplever att det är otroligt roligt och givande men också som jag trodde, väldigt komplext.
Oavsett om vi jobbar på skola, socialtjänst eller inom vården så talas det om att vi snabbt ska identifiera de barn och ungdomar som inte har det bra beroende av olika omständigheter. Det kan vara allt från psykisk ohälsa och frånvaroproblematik till kriminalitet och missbruk. Jag upplever att vi gör det, men att det inte alltid finns rätt förutsättningar, resurser och verktyg för att kunna göra ett bra arbete och hjälpa individen.
Som skolkurator jobbar jag bland annat med att identifiera elever som har behov av stöd och tillsammans med elevhälsan och pedagoger finna lösningar för att få eleverna att må så pass bra att de klarar skolan och får betyg. Jag sitter ofta på möten med vårdnadshavare, i många fall är också socialtjänst och/eller BUP med. I dessa möten gör vi en plan för hur vi på olika sätt kan hjälpa ungdomen.
"Vi gör orosanmälningar i de fall som krävs, men ofta med återkopplingen att utredningen läggs ner eller inte inleds på grund av att föräldrar inte samtycker till insats."
Ida Johansson
Vi gör orosanmälningar i de fall som krävs, men ofta med återkopplingen att utredningen läggs ner eller inte inleds på grund av att föräldrar inte samtycker till insats. Det kan också vara så att ungdomen själv inte vill eller att socialtjänstens bedömning är att det är skolans ansvar. Om familjen däremot tackar ja till stöd ställs de oftast i kö i flera månader innan insatsen startar.
Ibland skickar vi remisser till vården, det kan vara gällande neuropsykiatrisk utredning eller psykisk ohälsa, men får ofta höra att det är kö för att få hjälp, ibland flera års väntan. Jag har varit med om att högstadietiden blir bortkastad för vissa elever då skolan inte har förutsättningar att hjälpa eleven samt att familjen står i kö för rätt stödinsats.
Vi kämpar på från skolan med de metoder vi har. Vi gör hembesök, ändrar i scheman, gör anpassningar, samarbetar med föräldrar och andra professionella enheter. Och när andra instanser brister hamnar skolan som en första vårdinstans – det är inte sällan jag sitter i samtal med elever och vårdnadshavare där jag intar en mer behandlande roll vilket inte är en skolkurators arbetsuppgift. Trots det har jag många erfarenheter av att dessa åtgärder inte förbättrar elevens situation och mycket tror jag beror på att vi inte har de resurser som behövs vare sig i skolan, socialtjänst eller i vården.
Kan det tänkas att vi som jobbar inom socialt arbete inte har de förutsättningar eller arbetsvillkor för att kunna stötta våra ungdomar i den utsträckning som behövs? Missförstå mig inte här, jag upplever att vi kan hjälpa många men flertalet hamnar mellan stolarna. När jag har ärenden där elever fallit mellan stolarna tvivlar jag ofta på min egen förmåga. Har jag gjort allt JAG kunnat, vad mer kan JAG göra?
Detta tvivlande på mig själv i min yrkesroll tär på mig, även om kollegor och chef säger att jag gjort vad jag kunnat. Men om jag gjort vad jag kunnat, vem ska då hjälpa eleven? Bristen på resurser har inte enbart en negativ påverkan på ungdomen och dennes familj, det påverkar också oss som arbetar med detta varje dag.
Som avslutning vill jag betona, mitt i all frustration, att jag tycker att jag har ett fantastiskt jobb som ger mig energi och glädje. Ofta när jag tar bilen och åker hem från jobbet påminner jag mig om att jag inte är en superhjälte – men jag är socionom och det räcker gott!
Läs också:
>> Efter skolskjutningen: ”I ett sånt här läge sluter vi upp och tar hand om varandra”
>> Sveriges skolkuratorers förening: Skolkuratorns uppdrag är dubbelt
>> Tuff arbetssituation för skolkuratorer i Malmö
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
Senaste nytt
AVTALSRÖRELSE
Kräver flexiblare arbetstider och möjlighe...
Akademikerförbundet SSR har lämnat över sina krav in...
ARBETSFÖRMEDLING
Privata arbetsförmedlare sägs upp
Arbetsförmedlingen ska avsluta samarbetet med ett hu...
