Krönika: ”Lokalfackligt arbete kan vara otacksamt, men får aldrig vila”

Vad i helvete gör facket? Den frågan, fast kanske inte alltid fullt lika burdust ställd, har jag och många lokalfackligt engagerade fått flera gånger. Hur svår frågan är att besvara kan bero på vilken förväntansgrund personen som ställer frågan befinner sig på och under vilka förutsättningar facket arbetar.

Facket gör nämligen något exakt hela tiden. Genom sin blotta närvaro och existens gör facket något, även om många nog inte tror det. Man kan bara jämföra med arbetsplatser där facket inte finns och då ser man tydliga skillnader. Det i sig är sällan ett lockande eller starkt argument att sälja in till någon som är tveksam till facket. Lite som att försöka få en person som inte är jätteintresserad av fotboll att följa med och se en fotbollsmatch, men där laget du själv håller på, och vill att din kamrat ska hålla på, enbart har satsat på försvarsspelet. Som bäst kommer matchen sluta 0-0.

I mycket läsvärda boken Den Svagaste Länken av Jonas Nordling, finns det intressanta tankar kring det lokalfackliga arbetet. Och dess nödvändighet när det kommer till hur medbestämmandelagen (MBL) är tänkt. Det är ingen rakt igenom peppig bok. Inget hurtbulleaktigt över den. Det lokalfackliga arbetet beskrivs som ganska tungt, stundtals tråkigt och otacksamt och här berättas det sorgsamt att det blir allt färre som engagerar sig. Men samtidigt beskrivs det lokalfackliga arbetet som nödvändigt och eftersträvansvärt. Och det är i grunden viktigare att ha många engagerade än att ha väldigt många medlemmar men få engagerade, och det menar han beror på hur MBL är tänkt.

I Stockholm stad arbetar vi i den lokala SSR-styrelsen, med viss framgång, med att få så många lokalfackligt engagerade som möjligt. Ett arbete som aldrig kan vila, eftersom många byter arbeten eller riskerar tröttna. Det lokalfackliga arbetet innehåller många uppgifter, så det gäller att prioritera. Men också inse att en facklig vinst för det mesta är svår att bygga en Hollywoodfilm på. Vi är med i rekryteringar, rutiner, omorganisationer, lönerevisioner, medlemmar som behöver stöd och hjälp i sin kontakt med arbetsgivaren och skapar kampanjer. Vi driver frågor som vi anser vara relevanta för våra medlemmar. Vi kan med vår närvaro ofta förhindra försämringar och vara med och påverka för förbättringar genom samverkan. Samtidigt brottas vi med arbetsgivarens rätt att leda och organisera. Själv tycker jag att det lokalfackliga arbetet för det mesta är roligt och stimulerande och otroligt lärorikt.

Men det kan krävas olika perspektiv för att besvara frågan kring vad facket gör. Du kan som lokalfacklig behöva visa vad man faktiskt gör på sin arbetsplats, men det kan även vara bra med ett historiskt perspektiv. Något som levandegör och inspirerar, kanske skapar en bättre förväntansgrund att stå på. Var har vi varit så att säga, innan resan började?

I sommar har jag läst en oerhört intressant och välskriven bok som heter Strejk av Jesper Hamark, docent i ekonomisk historia, som jag önskar att alla fackligt engagerade läser. Även om själva temat rör sig kring strejkens historia handlar det i högre grad om arbetarrörelsens motivation och strategier. Arbetarrörelsen har en lång historia, fylld av olika sorters kamper. Många gånger med en dålig utgång. Men det har ofta även lett till något i slutändan som givit oss fördelar som arbetstagare men också som medborgare.

Boken har flera berättelser om olika strejker, men också analyser kring varför det gick som det gick, segrar som förluster. I boken identifieras fyra viktiga kategorier som bestämmer arbetstagarnas maktresurser i förhållande till arbetsköparen. De är kollektiv organisering, institutioner, samhällelig roll, som förmåga att bygga allianser och vinna folklig opinion samt ekonomisk position i samhället. Frågan för oss i SSR blir då: Var står vi i dag i dessa fyra kategorier och hur kan vi förbättra våra positioner?

I boken finns ett avsnitt om ”tändsticksflickornas” strejk i East End i London på 1880-talet. Fabrikerna där var rena helvetet. Kvinnorna som arbetade där var föraktade. Men de slöt sig samman. Mot alla odds vann detta ”socialt självständiga kollektiv”. Varför vann de? De fick bland annat folkopinionen med sig genom att de organiserade sig, visade uthållighet, övertygelse, mod, solidarisk sammanhållning och förmåga att sälja in sina argument genom massmöten och demonstrationer. Men också för att deras utsatthet var uppenbar. Det som inledde strejken var att en kvinna fått sparken. Sen höjde de successivt kraven, genom att de fått ökat självförtroende. Det var inledningen på en period med framgångar för arbetare i England. Och ett bra svar på vad i helvete facket gör. Och det skulle man kunna göra en Hollywoodfilm på.

Ulf Fogelström, 
styrelseledamot lokalt i Akademikerförbundet SSR Stockholm stad