Vågar jag säga att jag anser att HR-arbetet är för brett, med för många områden och arbetsuppgifter? Eller anses jag inte kompetent nog för att klara av mina arbetsuppgifter eller bära upp det uppdrag jag har?
När jag år 2013 började studera till personalvetare hade jag inte ens hört talas om yrket HR, eller förstått innebörden gällande personalfrågor och dess arbetsuppgifter. Jag har sett att HR har tagit mer plats med åren, särskilt inom kommuner. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det är ett uppdrag som har uppmärksammats mer med tiden, just för att HR äntligen fått genomslag inom fler organisationer, inte bara inom det privata området. Något som har resulterat i att området blivit mer omfattande utifrån behov.
Dessutom ser jag allt fler mindre och privata organisationer annonsera efter HR-tjänster. Med arbetsuppgifter som utökas mer och mer, i alla fall om jag ser till de jobbannonser jag tagit del av på Linkedin från olika organisationer.
När jag läst dessa annonser har jag många gånger, trots min mångåriga erfarenhet, själv funderat över om jag skulle kunna hantera allt de begär och ställer som krav. En del jobbannonser väcker personligen en stress hos mig redan innan jag har kommit igenom hälften av annonstexten, och de har fått mig att tvivla på min egen kompetens. Jag tror inte de söker en HR, jag tror de söker en super-HR. Tänk er att dessutom kanske vara en nykläckt student som förtvivlat vill komma in på HR-arbetsmarknaden.
"Jag tror inte de söker en HR, jag tror de söker en super-HR. Tänk er att dessutom vara en nykläckt student som förtvivlat vill komma in på HR-arbetsmarknaden."
Patricia Andersson
Mitt personliga tycke är att vi inom HR måste begränsa oss utifrån vad vi gör, både gällande helheten och vårt eget arbetssätt. Dela upp HR utifrån område, intresse och kompetens, samt om HR ska arbeta strategiskt eller operativt. Se till organisationens storlek och sluta tro att vi kan vara både specialister och generalister. Antingen är vi specialiserade inom ett område, eller så kan vi lite om mycket. Men att bolla båda uppdragen är en omöjlighet. För handen på hjärtat, något kommer att prioriteras bort. Allting inom alla dessa områden kommer inte att hinnas med.
När ska vi våga säga ifrån, våga stå upp för vår egen arbetsbörda? Jag påstår inte att alla inom HR lider av stress, men att ta del av artiklarna från Akademikern gällande psykisk ohälsa och personalomsättning för vår profession, oroar mig. Vi kan faktiskt behöva begära en förändring och få våra organisationer att se värdet av en välfungerande HR-avdelning. Vi ska inte låta det bli en normalisering för vår profession att arbetsbördan fortsätter utökas.
Så är HR ett omöjligt uppdrag? Kan det vara så att vi själva har skapat denna stress utifrån vårt sätt att vara ”duktiga” och tillgängliga? Många av oss brinner verkligen för det yrke vi har, men vi kan inte låta oss hamna i korselden för psykisk ohälsa. Låt inte elden som finns inom ett flertal av oss slockna. Okunskap ska inte få rätten att skapa ohälsosamma arbetsplatser eller upprätta omöjliga uppdrag för HR.
Över hälften av personalvetarna upplever jobbrelaterad stress
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
