Kränkningar hindrar transpersoner att söka hjälp

Rapporten som publicerades i början av juni är den mest omfattande som gjorts på området hittills och baseras på svar från 800 transpersoner. Resultaten är inte uppmuntrande, enligt Louise Mannheimer, chef på enheten för hälsa och sexualitet på Folkhälsomyndigheten.

– Hälsosituationen för transpersoner är allvarlig och den har inte blivit bättre sedan den senaste mätningen för tio år sedan. På vissa områden har det till och med blivit sämre, säger hon.

Transpersoner drabbas av både våld, diskriminering, självmordsförsök och ohälsa än befolkningen i stort. Omkring var tredje person har övervägt att ta sitt liv under det senaste året – jämfört med 6 procent bland befolkningen i övrigt.

Varannan person har utsatts för kränkningar under de senaste tre månaderna. Många känner sig otrygga och har utsatts för fysiskt eller psykiskt våld. Merparten uppger att deras arbetsförmåga eller vardag på något sätt begränsas av en fysisk eller psykisk ohälsa.

Låg tillit till myndigheter

Studien visar att det främst är livsvillkoren som påverkar hälsan negativt – däribland den ökade stress och påfrestning som hbtq-personer lever med på grund av fördomar, stigma och diskriminering. Men trots att gruppen i större utsträckning än resten av befolkningen är i behov av stöd och hjälp är det många som drar sig för att ta kontakt med samhällets stödfunktioner, säger Lisa Olsson, styrelseledamot i RFSL och i förbundets hälsoutskott. Och det gäller allt från hälso- och sjukvård till polis och fackförbund.

– Det finns överlag en väldigt låg tillit till hela den offentliga verksamheten. Man får inte ett professionellt och bra bemötande. De flesta har inte rätt kompetens och istället för att få hjälp får man själv utbilda dem i vad det innebär att vara transperson, säger Lisa Olsson, styrelseledamot i RFSL och i RFSL:s hälsoutskott och själv anställt på Arbetsförmedlingen.

Många upplever sig ifrågasatta eller missförstådda, förklarar hon. Ofta ifrågasätts transpersoners identitet och myndighetspersoner har i vissa fall sagt till hjälpsökande att de borde hålla sig till ett specifikt könsuttryck för att göra det enklare för sig.

Problem inom kommunerna

Tittar man på de stora nationella myndigheterna tas frågan om transpersoners situation på större allvar, påpekar hon. Framför allt när det gäller de strategiska myndigheterna, där Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ingår. Problemen, säger hon, finns främst ute i de kommunala verksamheterna och inom vården.

– Socialtjänsten och kuratorerna fyller en social stödfunktion och håller i vårdande samtal, vilket inte alla statliga myndigheter har. Både förståelsen för transpersoner och kompetens när det gäller transfrågor måste bli bättre där, säger Lisa Olsson.

För drygt ett år sedan lanserade regeringen för första gången en strategi för lika möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Fem strategiska myndigheter fick till uppdrag att på olika sätt främja hbtq-personers rättigheter och möjligheter.

Socialstyrelsen publicerade under våren en exempelsamling med syfte att visa hur kommuner och landsting kan jobba för att inkludera ett hbtq-perspektiv. Där nämns särskilt vikten av hög hbtq-kompetens och gott bemötande hos myndigheter och på ledningsnivå. Ett könsneutralt språk kan göra stor skillnad, understryker Socialstyrelsen.

Små framsteg

I december 2014 presenterade Socialstyrelsen också resultatet av en granskning av hur 16 myndigheter – däribland Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Centrala studiestödsnämnden och Brottsoffermyndigheten – handlägger personuppgifter för personer som byter juridiskt kön. Granskningen tittar närmare på de administrativa problem som kan uppstå när en person byter personnummer och myndigheterna har själva fått komma med förslag på hur allt ska kunna göras på ett smidigare sätt, men också mindre stressande och obehaglig för de personer som går igenom processen.

De små framstegen är ett steg i rätt riktning, menar Louise Mannheimer. Men ska man kunna göra något åt den betydande ohälsan bland transpersoner krävs både breda och riktade insatser.

– Jag tror inte att det finns en enkel lösning. Det krävs mer insatser, som till exempel självmordspreventiva åtgärder, riktade specifikt mot transpersoner. Men vi måste också börja synliggöra transpersoner i samhället i allmänhet och inom samhällsfunktionerna i synnerhet. Vi behöver prata om jämlikhet i hälsa och att det gäller alla grupper, säger Louise Mannheimer.

Ylva Mossing