Johan Forsell pratar om kompetens – men erbjuder ingen trygghet
Om migrationsministern vill locka global kompetens måste spelreglerna vara stabila; permanenta uppehållstillstånd vara permanenta och lönekrav inte skärpas i efterhand, skriver Julia Qiu. ”När unga människor fattar livsavgörande beslut av rädsla har politiken misslyckats.”
Debattartikel av Julia Qiu.
När jag tog examen från Handelshögskolan i Stockholm pratade klasskamrater inte om drömjobb. De pratade om sina uppehållstillstånd.
Det här handlar inte om enskilda individer. Det handlar om vilket land Sverige vill vara för dem som utbildar sig och försöker etablera sig här.
För den som är utländsk är vägen till arbete redan svår. För den som är beroende av ett arbetstillstånd blir allting mer pressat, eftersom jobb inte bara handlar om karriär utan om rätten att få stanna. Jag har sett unga överväga doktorandstudier inte av intresse för forskning, utan för att det känns som den säkraste vägen att stanna. Samma sak hörs bland doktoranderna – efter disputationen handlar framtiden mer om vilket jobb som ger rätt att stanna än om vad man faktiskt vill göra.
När unga människor fattar livsavgörande beslut av rädsla snarare än intresse har politiken misslyckats.
När migrationsminister Johan Forssell (M) talar om behovet av global kompetens pekar han på ett verkligt problem. Sverige behöver fler forskare, doktorander och kvalificerade arbetstagare.
Men den politiska blicken är för snäv. Regeringen vill locka framtidens talanger. Men samtidigt gör den vardagen otrygg för dem som redan investerat i sina liv här.
Konsekvensen är inte bara att människor lämnar landet. Den verkliga förlusten är att tron på utbildning, arbete och ansvar urholkas, särskilt bland unga.
Regeringen pratar om spetskompetens. Men de verkar inte förstå hur kompetens växer fram. Ett kunskapssamhälle består inte av isolerade eliter. Det är ett ekosystem där skola, vård, industri och offentlig sektor är beroende av varandra, på alla nivåer. Ändå sorteras människor i viktiga yrken bort, som undersköterskor och andra inom vården. Inte för att de saknar jobb, utan för att de inte når upp till lönegolvet. Budskapet blir tydligt: du är välkommen, men bara om du passar in i exakt rätt mall. Konsekvensen är inte bara att människor lämnar landet. Den verkliga förlusten är att tron på utbildning, arbete och ansvar urholkas, särskilt bland unga.
Om Johan Forssell (M) menar allvar med att locka global kompetens borde han också tala om stabila spelregler. Permanenta uppehållstillstånd ska vara permanenta. Lönekrav och villkor för uppehållstillstånd ska inte skärpas i efterhand. Den som vill bo i Sverige ska kunna lita på stabila regler. Unga ska inte behöva planera sina liv utifrån osäkerhet kring att få stanna.
Grunden för ett kunskapssamhälle är förutsägbarhet. Utbildning, arbete och ansträngning måste löna sig. Regler måste gälla över tid. När regeringen signalerar att beslut kan ändras i efterhand slutar människor planera långsiktigt. Då tvekar människor att investera sin framtid här.
Ett kunskapssamhälle kräver tillit. Utan den försvinner både talangerna och framtiden.
