Hela landet behöver tillgång till lärosäten

Det finns en envis föreställning om att framtiden bor i en stad, att landsbygden tär på städernas resurser, att det är meningslöst att försöka få fart på landet utanför men smart att satsa ännu mer resurser så att hjulen kan snurra fortare i staden.

Det resonemanget lägger en blöt filt på landet Sverige. Vi tillvaratar inte de resurser vi har om vi envist ska hävda att resurserna bor på fel ställen. Det är nämligen utbildning och inte storlek som är nyckeln. Där utbildning är tillgänglig föds de flesta idéerna, det är där tillväxten är som högst och folkhälsan som mest utbredd. En stad utan utbildade människor ger inte skjuts åt utvecklingen. De städer som byggt sin framtid på industri som rationaliseras på en världsmarknad står inte på särskilt stadiga ben och blir i sämsta fall en parentes.

De som studerar vidare lever generellt längre, har bättre psykiskt välbefinnande och större inflytande över sina liv. Så ser statistiken ut. När utbildning då fortfarande koncentreras till urbana miljöer händer samma sak med livschanserna. Men rörelsen stannar inte vid studievalet utan fortsätter in i arbetslivet.

Arbetstillfällen som kräver akademisk examen finns i betydligt högre utsträckning på bekvämt avstånd från lärosätena, arbetsmarknaden har anpassat sig efter tillgången. För många innebär det att valet att studera också blir ett val att inte komma hem igen. Så har vi lärt oss att livet ser ut, så till den milda grad att vi vänder oss till nykomlingar och frågar hur i all världen det kommit sig att de velat flytta till oss. Det möts man sällan av i en stad.

För den som växer upp i en mindre ort är tyvärr en högre utbildning inte en självklar fortsättning på livet. Vi är uppvuxna med ett synsätt som säger att utbildning är ett modigt vägval som inte alla vågar ge sig på. Avståndet till högre studier mäts därför inte bara i kilometer. I realiteten får du också ta ekonomiska risker, anpassa dig och leva med känslan av att framtiden i alla fall inte finns där du kommer ifrån.

Forskning visar att landsbygdens ungdomar med höga betyg och större kapacitet för vidare studier tar den chansen i mindre utsträckning än de som kommer från städer, även när dessa har lite sämre förutsättningar. Därför att de kulturella mönstren ser ut så. Universiteten vittnar om hur man måste hjälpa allt fler elever alltmer för att kunna lotsa dem till examen.

De eftergymnasiala aktörerna ska visserligen – enligt lag – ”samverka med det omgivande samhället”, men närvaron och rekryteringslogiken visar hur man väljer och väljer bort. Det är enklare att rekrytera studenter där många bor än bland de som har sämre tillgång till utbildning, panget för pengarna är större. Landsbygden hinns inte med eller väljs bort. Kring detta kan man tycka mycket – och det gör vi.

I ett modernt och rikt land med ambitioner ska det inte behöva vara så. Trots att ambitionen om likvärdighet länge varit central i svensk politik – om än inte oomstridd i praktiken – haltar tillgången till eftergymnasial utbildning. Men kunskap måste finnas nära människor för att kunna omsättas i livskraftiga samhällen. Kommunerna har visserligen ett kompensatoriskt uppdrag – att stärka de elever som saknar studietradition och tro på sig själva trots att studieresultaten många gånger är utmärkta – men så värst många kompisar har vi inte i det arbetet. Det statliga, reella, ansvaret lyser med sin frånvaro.

Ett självklart mål borde vara att skapa en helhet som blir större än vad de enskilda universiteten, högskolorna och yrkeshögskolorna ger oss idag. Hälften av landets vuxna befolkning saknar tillgång till universitetskopplade campus. Hälften. Låt det sjunka in. Vi har skapat en nedåtgående spiral där bristen på utbildning försvagar folkhälsan, ökar de offentliga kostnaderna och där den uteblivna tillväxten används som argument för ytterligare centralisering.

Kommunerna får – återigen – gå in med sina skattemedel och lappa och laga i det statliga täcket. Vi får skapa kommunala campus och ta upp förhandlingar med lärosätena om de kanske skulle kunna tänka sig att, åtminstone tillfälligt, genomföra utbildningar hos oss. I värsta fall får vi köpa utbildningarna, de som städernas befolkningar får utan extra kostnader.

Ett samhälle som inte bryr sig om att utveckla sin utbildningsverksamhet och sina mål bättre än vi gör i dag, och med de verktyg som i dag finns, har till slut koncentrerat bort en vettigare framtid och lämnat kommuner och regioner att ta hand om resterna. Både privat och offentlig sektor är betjänta av att kunna tillsätta arbetstillfällen med kvalificerad personal där verksamheten finns.

Men om man gör som man alltid har gjort – eller som det som ropar högst tycker – kommer resultatet också att bli samma som det alltid har varit, och det duger inte. Inte om vi vill konkurrera om att vara ett av världens moderna länder. Och det vill vi väl?