Få misshandlade barn berättar för personal

– Det är förvånande många som säger sig ha utsatts. Men man får ta siffran med en nypa salt, eftersom att vi i Sverige räknar in de mildare formerna av misshandel. Men tittar man på allvarlig misshandel är siffran 5,5 procent och det tycker jag också är en ganska hög siffra, säger Carolina Jernbro, som skrivit avhandlingen.

Efter att lagen mot barnaga kom till 1979 gör regeringen regelbundna uppföljningar, där anonyma enkäter skickas ut i skolorna. Studierna görs av Stiftelsen allmänna barnhuset tillsammans med Karlstad universitet, och har utgjort underlag för Carolina Jernbros doktorsavhandling, Barnmisshandel ur barn och ungas perspektiv. Den bygger på studier gjorda 2000, 2006 och 2011.

Både fysisk och psykisk misshandel har undersökts, men nyss nämnda siffror gäller den fysiska. Att utläsa vilken typ av misshandel som leder till vilka konsekvenser för hälsan är svårt, eftersom att den som är utsatt för fysisk misshandel ofta även är utsatt för psykisk, berättar Carolina Jernbro.

– De överlappade så mycket att det inte gick att särskilja. Den som varit utsatt för misshandel får psykosomatiska symptom, som huvudvärk, magont, yrsel, dålig aptit och sömnsvårigheter. Och ju värre utsatt barnet varit desto fler symptom, säger Carolina Jernbro.

I kvalitativa intervjuer som gjorts med ungdomar i 20-årsåldern har det visats att de som blivit systematiskt kränkta, nedvärderade och skrattade åt känt sig deprimerade långt efteråt, och att det i vissa fall satt djupare spår än den fysiska misshandeln.

Studien från 2011 med elever i nionde klass visade att 11 procent av de utsatta barnen berättat för professionella, som lärare eller personal i elevhälsan. 37 procent hade berättat för en jämnårig, som en vän eller ett syskon och 18 procent hade berättat för en förälder. Det kom fram olika anledningar till varför barnen inte ville berätta; Att man vill skydda föräldrarna och inte vill att det ska leda till ett omhändertagande, att man inte litar på vuxna, eller känner att en anmälan ändå inte kommer leda till förändring.

– Det viktigaste är att personalen har barnens perspektiv i fokus, och vågar fråga om man misstänker att något är fel. Det behöver inte vara ”blir du slagen”, utan kan vara mer allmänt hur barnet har det hemma eller i klassen, säger Carolina Jernbro.

Trots svårigheterna att få barn att berätta finns det många exempel på barn och unga som prisar elevhälsan i sina enkätsvar, och Carolina Jernbro betonar vikten av det förebyggande arbete som görs.

– Det fanns flera starka citat som att ”jag hade inte levt idag om det inte vore för kuratorn”. Elevhälsan gör väldigt mycket och ju mer tillgängliga de är desto bättre.

Text: Adam Westin