En trygg plats

I slutet av november håller regeringen en sällsynt välbesökt presskonferens. Slutbetänkandet till utredningen om stärkt återvändandeverksamhet ska presenteras och många håller andan. Vilka ska omfattas av den omtalade informationsplikten, som innebär en skyldighet att ange personer som vistas olovligen i landet?

Migrationsminister Johan Forsell inleder med ett kort tal om det omfattande problemet med att alldeles för få som fått avslag på sin asylansökan ”återvänder hem”.

– Skuggsamhället undergräver tilltron till hela den reglerade migrationspolitiken, där ett ja är ett ja och ett nej är ett nej, säger han.

Sedan tar regeringens särskilda utredare Anita Linder vid. Och när hon en stund senare harklar sig för att berätta vilka myndigheter man föreslår ska undantas från plikten dras en kollektiv suck av lättnad i otaliga verksamheter landet över. Den som jobbar i skola, hälso- och sjukvård eller socialtjänst kommer inte att behöva ange någon.

Johanna Saunders som är tematisk rådgivare på Röda korset följde spänt presskonferensen på distans från Malmö, samtidigt som hon chattade intensivt med sina kollegor.

– Vi har följt hela utredningen med stort intresse. Det är klart att presskonferensen till viss del var överraskande. Det blev ganska snabbt tydligt att utredningens förslag inte var så långtgående som vi hade befarat och vårt skräckscenario blev inte verklighet. Men det är inte så att vi jublar, definitivt inte, säger hon.

Röda korset, liksom andra civilsamhällesorganisationer, skulle förstås inte omfattas av den utökade informationsplikten för offentliganställda. Däremot påverkas verksamheten indirekt. Röda korset arbetar för att bistå med att tillgodose människors mest grundläggande humanitära behov och sociala rättigheter, och till organisationens olika verksamheter runt om i landet kommer personer som lever i stor utsatthet – däribland papperslösa.

Ända sedan frågan om utökad informationsplikt började uppmärksammas och debatteras brett har Johanna Saunders och hennes kollegor märkt av en ökad oro bland dem de hjälper.

– Många tror att det redan gäller. Vi ser dem som undviker att söka hjälp från socialen eller sjukvården för att de är rädda att bli angivna.

Johanna Saunders jobbar strategiskt med Röda korsets uppdrag nationellt. Hon ägnar sig åt frågor som vad organisationens roll är, vilken typ av insatser man ska ha och hur man kan nå ut till de människor som är i störst behov av hjälp. Hon tar också fram riktlinjer och handböcker, så att de lokala kretsarna kan göra utföra sina uppdrag på bästa sätt.

Hon berättar att Röda korsets arbete har förändrats mycket de senaste åren. För tio, femton år sedan ägnade man sig knappt åt att dela ut mat och kläder eller ordna tak över huvudet. Nu är det en stor del av verksamheten.

– Det har flera orsaker. Mycket handlar det om hur svenska välfärdssamhället förändrats, där vi ser att det är svårare att få stöd från socialtjänsten, att det blivit hårdare bedömningar och sämre tillgänglighet. Levnadskostnaderna har dessutom ökat drastiskt de senaste åren. Det är också fler som helt faller utanför skyddsnätet, som har hamnat i limbosituationer med papperslöshet. Vi behöver göra mer och mer för fler och fler.

De papperslösas situation beskriver hon som extremt utsatt, med litet eller inget stöd från myndigheterna. Många lever med ständig rädsla, oro och stress. Behovet av psykosocialt stöd är stort.

Johanna Saunders kollega Laura Björck, som är samordnare i Röda korsets Malmökrets, delar bilden av de papperslösas situation som allt mer akut.

– Det är verkligen en grupp som vi ser blir mer och mer undanträngda och där det finns mycket stress, mycket psykisk ohälsa. Det blir svårare och svårare för människor som är papperslösa att hitta trygga platser, säger hon.

Hon jobbar i en av de verksamheter i Malmö som tar emot utsatta människor. Dit kommer vuxna och barn för att få sina basbehov tillgodosedda: De får varm, lagad mat och kan duscha, tvätta kläder, sköta sin personliga hygien.

– Men vi skapar också trygga mötesplatser, där man kan vila eller träffa andra om det är det man behöver.

Det operativa arbetet sköts till största del av volontärer. Till anläggningen som Laura Björck arbetar i är ett åttiotal volontärer knutna. Det är de som hackar gurka, brer mackor och sköter tvättschemat. Som tar emot alla som kommer, visar att de ser dem. Under vintern brukar över hundra personer dyka upp varje gång det är ”basbehovsverksamhet” för vuxna, vilket är två gånger i veckan.

– Vi har ett högt besöksantal under sommarhalvåret också, men då ligger vi kanske på 80–90. Många av de som kommer mår mycket sämre på vintern. De är mer slitna, mer åtgångna, missbruket ökar markant. Och då är det volontärer som öppnar och som ser till att vi kan vara den här trygga platsen, där man inte blir bortkörd eller ifrågasatt.

Aktiviteterna för barnfamiljer sker vid andra, separata tillfällen, eftersom Röda korset välkomnar även den som är påverkad av alkohol eller narkotika till de övriga verksamheterna.

– Vi har så pass många med svåra missbruk, och de ska inte behöva välja mellan kvällsmat eller sitt missbruk.

Trots förutsättningarna sker väldigt få incidenter, berättar Laura Björck. Generellt sett är träffarna lugna, men visst kan det bli stimmigt, intensivt och högljutt.

– Det är oundvikligt när det är många människor som trängs på liten yta, och särskilt om de har det tufft och kanske är vana vid att behöva armbåga sig fram i livet.

Hennes lilla kontor är belamrat. Högst upp i en trave med kartonger och papperskassar tronar ett babygym. Hon skrattar åt röran och säger att hon prioriterar att det ska vara trevligt i de allmänna lokalerna.

– Om det är något jag inte hinner sortera så bara: in på kontoret, så får jag ta det en annan dag! Sedan växer högarna.

Ett par gånger i månaden besöker Johanna Saunders, som ju jobbar mer strategiskt och övergripande, Röda korsets verksamheter. Hon har Malmö som bas men berättar att det bara var en enda vecka under hösten som var fri från resor. Vi tiden för vår intervju är hon nyss hemkommen från ett erfarenhetsutbyte i Kirgizistan. Annars går färden ofta till Stockholm och möten med politiker och myndigheter, eftersom en stor del av hennes jobb handlar om påverkansarbete.

– Vi kan inte bara göra en massa insatser, särskilt inte nu när vi ser att behoven ökar, utan då är det jätteviktigt att vi påverkar samhället i en riktning där fler människor får sina behov och rättigheter tillgodosedda.

På senare tid har påverkansarbetet till exempel kretsat kring regeringens utredning om drivkrafter och möjligheter i försörjningsstödet som ska presenteras i februari. Den har bland annat i uppdrag att lämna förslag som innebär att den som olovligen vistas i landet inte får beviljas ekonomiskt bistånd.

– Det är inte många kommuner som ger ekonomiskt stöd till papperslösa. Men ändå, att helt strypa möjligheten för papperslösa äldre och familjer med barn med svåra funktionshinder… Det är grupper som vi ser att socialtjänsten verkligen skulle kunna göra insatser för. Att helt neka till detta stöd skulle leda till svåra humanitära konsekvenser.