Förväntningar i osynk med verkligheten

Bilden av en äldreomsorg i fritt fall har i det närmaste cementerats. Kompetensbrist, personal som går på knäna, sjukskrivingar på löpande band – och numera utvisningar av utlandsfödd personal. Krisen har varit känd i årtionden, svarta rubriker och hotfulla rapporter om läget har förekommit så länge att få knappt höjer på ögonbrynen längre.

Och så länge man kan hålla sig borta från äldreomsorgen är läget på ett privat plan inte akut – men när ens gamla förälder eller andra hälft ska in i maskineriet blir krocken ofta våldsam.

– Man lämnar över det mest värdefulla man har till någon annan, och då vill man ju att det ska bli minst lika tryggt och bra som om man själv skulle ha vårdat personen. Det är inte konstigt. Men kraven och förväntningarna synkar inte alltid med förutsättningarna i verkligheten. Då kan det uppstå friktion.

Det säger Sofia Iconomidou, verksamhetschef på äldreboendet Björklingegården norr om Uppsala. Glappet mellan målbild och leverans växer mer och mer för varje generation, berättar hon.

– De som är födda på 1920/30-talet är ofta väldigt tacksamma, de verkar se äldreomsorgen som en lyx och det är väldigt svårt att få ur dem kritik. När det kommer till 40/50-talister har de mycket tydligare krav på omsorgen generellt. De är uppvuxna med ett starkt välfärdssystem och idén om folkhemmet med många sociala reformer. Och deras barn har i sin tur ännu högre förväntningar på kvalitet, service och individanpassningar.

Lever äldreomsorgen inte upp till förväntningarna ökar också kritiken och ansvarsutkrävandet på enskilda personer och verksamheter. Det får konsekvenser för alla inblandade, säger hon. Inte minst för personalen.

– Det leder till etisk stress och rädsla att göra fel. Som i sin tur gör att personal slutar eller inte lockas till omsorgen. Vi vill förstås erbjuda god individanpassad vård och tillgodose alla önskemål, men det är en ekvation som inte går ihop utan tillräckliga ekonomiska förutsättningar.

Vad måste göras?

– Det kommer ta tid att vända utvecklingen – men med mer resurser kan vi börja röra oss i rätt riktning: Öka kvaliteten genom till exempel mer tid och större individanpassningar för de boende, men också öka medarbetarnas kompetens och arbetsglädje. Höja statusen på yrket så att vi blir fler som kan och vill fortsätta arbeta och utvecklas inom omsorgen.

Vid 43 års ålder gjorde Sofia Iconomidou ett avgörande skifte i karriären. Hon tröttnade på att inget kändes på riktigt och sa upp sig från sitt välbetalda kommunikationsjobb för att börja plugga.

– Jag jobbade på ett multinationellt företag med väldigt långa titlar och väldigt många arbetstimmar. Allting handlade om pengar, paketering och marknadsföring. Men jag drevs varken av status eller lön. Jag kände inte att jag gjorde skillnad eller att det låg något mänskligt värde i det. Så jag bestämde mig för att helt byta riktning.

Hon började pluggade beteendevetenskap och psykologi, och på universitet satt en lapp om att jobba extra inom omsorgen. Drivet att göra något På Riktigt kastade henne ut på golvet i socialpsykiatrin.

– Jag var helt grön och sa till chefen som plockade upp mig: Gör vad du vill med mig! Säg var jag kan vara till nytta! Det var en lärorik tid.

Sedan ett år tillbaka chefar hon på Björklingegården, ett boende med tre avdelningar och 33 lägenheter. Majoriteten av platserna är för demensboende. På ett bord vid ett av fönstren sitter Kalle, en något tilltufsad katt, och blickar ut.

– Det är en terapikatt, en sådan som ska simulera ett riktigt djur. Den kan till och med spinna. Men jag tror inte den här har några batterier. Kalle är pensionerad nu.

Det märks att personalen gör sitt bästa för att få till en hemtrevlig känsla på Björklingegården. Växter och kristallkronor, färgglada dukar och tavlor med hembygdsmotiv. Men synar man finns skavankerna där. En verksamhet som aldrig sover sliter på lokalerna. Det finns annat som drar i resurserna, mer akuta saker än piff och mys, men helt oviktigt är det ändå inte, säger Sofia Iconomidou.

– Att jobba i fina fräscha miljöer gör att man känner en större yrkesstolthet. Här kan det handla om att hålla vår gemensamma trädgård fin, att tänka till kring konst och estetik, byta ut slitna möbler, hålla efter och underhålla lokalerna. Hur arbetsplatserna ser ut påverkar rekrytering och förmågan att behålla personal, det tror jag faktiskt.

I tider av resursbrist – lyckas ni med detta?

– Nej. Men vi kämpar hela tiden med det.

Siw och Raili glider fram i korridoren. Två damer på 98 respektive 92 år som hänger ihop mest hela tiden, den ena skjutsandes den andra till deras olika favoritplatser på avdelningen Vallmon. Fågelskådarfönstret och pelargonhörnan ligger i topp. Det är deras förtjänst att blommorna frodas på Björklingegården.

– Det är så bra här så. Jag sköter mig själv. Som att bo på hotell, säger Siw i rullstolen.

– Jag är krigsbarn. Skickades från Finland till Sverige ensam som barn. Har varit med om en hel del, berättar Raili.

Kanske stämmer Sofias tes om att den äldsta generationen är den mest tacksamma. Inte lika fostrade i att staten löser alla problem. Inte lika individualistiska. Är vana att klara sig själva.

Men när det inte går att bo hemma längre är det äldreomsorgen som fångar upp. Vårdbiträdet Marco finns där med en hjälpande hand och stöttar Raili på sin promenad genom avdelningen. Med värme och respekt bemöter han de äldre, och ser ut att trivas i jobbet. Att få rätt person på rätt plats, som kan yrket och språket och som stannar kvar är en ständig kamp.

– Bemanningen är något vi ständigt kämpar med. Vi behöver personal dygnets alla timmar. Det går inte att säga ”nej, det var ingen som passade” utan vi bara måste ha folk på golvet, men det handlar samtidigt om så mycket mer än bara händer och fötter. Självklart behöver det vara kompetent och personligt lämpad personal.

Kan ni verkligen kosta på er att vara kräsna?

– Vi vill självklart ha medarbetare som vill det här, som är duktiga på bemötande och som har utbildning. Men vi behöver också kontinuitet, människor som stannar kvar, för allt handlar ju om relationer. Så vi kan inte ha någon slags bemanningspoolsprincip heller där man träffar olika personer varje gång. Det är ett svårt pussel att lägga.

Även Björklingegården påverkas av regeringens hårdare migrationspolitik. Sofia Iconomidou berättar om en uppskattad medarbetare med akademisk utbildning som inte kunde jobba kvar på grund av de höjda lönekraven för arbetskraftsinvandrare. Kvinnan blev tvungen att lämna Sverige och har åkt tillbaka till Bangladesh med sikte på att ta sig till Australien.

– Hon fungerade väldigt bra med de boende och i personalgruppen, och hade gjort en fantastisk språklig resa på den korta tiden hon var hos oss. Hon hade ett engagemang och en utvecklingskurva som var jättefin. Men den lön som reglerna kräver är mycket högre än snittet, så jag kunde inte ge henne det. Det hade varit orättvist mot de andra.

Vad önskar du av politikerna?

– Jag har inga specifika önskemål till några politiker. För mig blir det helt bakvänt att tänka att politikerna fattar fel beslut. De sitter ju där för att vi har valt dem utifrån deras agenda och prioriteringsordning. Frågan jag tycker alla bör ställa sig är vad vi vill ha ut av vårt samhälle – och rösta så att pengar prioriteras därefter.

Hur tänker du då?

– Om våra förväntningar inte synkar med verkligheten, vilket jag anser att de inte gör, behöver vi ju ta tag i det. Vi lever allt längre och behovet av än mer avancerad vård inom äldreomsorgen blir större, samtidigt som behovet av kompetent personal bara fortsätta att öka. Något måste göras, och det är vi medborgare som är ytterst ansvariga för att förändring ska ske. För en dag kommer vi förmodligen själva hamna på ett äldreboende.

Låg status, låga löner, höga sjuktal, slitsamt skiftarbete – ovanpå det en migrationspolitik som sätter käppar i hjulet. Vi har hört det förut. Bilden av äldreomsorgen målas allt som oftast i mörka toner. De positiva delarna kommer sällan fram.

Gör lite reklam – vad är det absolut roligaste med jobbet?

– Det roligaste och mest utmanande är egentligen samma sak: de mänskliga mötena. Det oförutsägbara i att jobba så nära inpå människor, i sorg, glädje och frustration. Samarbete är nyckeln – med de boende, deras anhöriga, inom kommunen och med övriga delar i samhället – och framför allt tillsammans i personalgrupperna. Det är en speciell känsla att vara en del av något större.

– En förutsättning för att klara av jobbet är att vi samarbetar och stöttar varandra, att vi känner oss trygga och kan hantera allt som händer. För allt händer.

Det är lunchdags på Björklingegården, alle man på däck. Någon jäktar med en matvagn, en annan rör sig snabbt genom korridoren. De flesta boende sitter redan bänkade i matsalen. Kök, servering och omvårdnadspersonal i symbios, en nödvändig samexistens för överlevnad, eller i alla fall för att mätta alla hungriga magar. I morgon börjar allt om igen. Förhoppningsvis med full personalstyrka.