Arbetslivet har blivit bättre – men vi stressar mer

Mindre av buller, tunga klyft och andra arbetslivsfaror, och mer av flexibilitet och autonomi. Jobbkvaliteten i Sverige har successivt förbättrats sedan 1960-talet. Det visar sociologen Edvin Syk i en ny doktorsavhandling vid Stockholms universitet.

– Vi ser också hur arbetets komplexitet har ökat. Det brukar man betrakta som något positivt, eftersom det ger människor större möjligheter att utvecklas i sina jobb och gör arbetsdagen mer intressant.

Något som däremot inte utvecklats i rätt riktning är stressnivåerna.

– Exponeringen för stress har ökat ganska kraftigt under samma period. Många kopplar det till den ökade komplexiteten i arbetet. Den har alltså både positiva och negativa sidor.

Varför skapar ett mer komplext arbete ökad stress?

– Den negativa stressen uppstår framförallt när man inte har tillräckligt mycket kontroll över hur och när man ska hantera sitt jobb. Arbetet har blivit mer komplext men självbestämmandet har inte häng med i samma takt.

Att stressnivåerna ökat så mycket – är inte det ett tecken på att något är fel?

– Vi har definitivt ett problem med hur utvecklingen sett ut hittills, och den är oroande. Samtidigt ska man komma ihåg att stress är en del av arbetslivet, och begreppet används ofta i ganska bred bemärkelse. All stress är inte negativ.

Edvin Syks avhandling visar också att arbetsvillkoren har blivit mer jämlika mellan män och kvinnor. I början av mätperioden hade män ett visst försprång i jobbkvalitet, men i slutet, vid 2010, var den i stort sett likvärdig mellan könen.

– Sammanfattningsvis kan man säga att skillnaderna har jämnats ut, och att det idag inte finns några större olikheter mellan män och kvinnor.

En motsvarande utveckling syns inte mellan grupper med olika utbildningsnivåer. Klasskillnaderna är visserligen mindre i Sverige än i södra Europa, men på den här punkten har klyftan varit relativt oförändrad de senaste femtio åren.

Edvin Syk hade dock inte förväntat sig någon utjämning, säger han – tvärtom.

– Det är snarare ganska positivt att vi inte ser en polarisering. Jag hade faktiskt förväntat mig det, eftersom man ibland har tagit de ökande inkomstskillnaderna till intäkt för slutsatsen att alla arbetsförhållanden blir mer ojämlika.

Varför har skillnaderna i jobbkvalitet mellan de här grupperna inte minskat?

– En sak som kan skilja sig mellan utbildningsgrupperna är att även personer med låg utbildning idag har mer komplexa arbetsuppgifter. Men de har kanske inte fått motsvarande ökning i autonomi eller möjlighet att påverka sitt arbete. Så där kan stressen vara större.

Finns det något som tyder på att den positiva utvecklingen av jobbkvaliteten håller på att brytas, eller kan vi räkna med att trenden fortsätter?

– Det är en bra fråga. Mycket av den utveckling vi har sett hittills har drivits på av att yrkesstrukturen förändrats, med allt mer komplexa jobb. Frågan är hur länge det fortsätter. Än så länge ser jag dock inget i mina data som tyder på att kurvan är på väg att plana ut.

Forskningen bygger på stora enkätundersökningar, bland annat svenska Levnadsnivåundersökningen och European Working Conditions Surveys.