Imposter syndrome på jobbet: Är jag en bluff?

Tänker du att det bara är en tidsfråga innan chefen inser att du inte behärskar dina arbetsuppgifter? Att du inte är kompetent nog? Eller att det var ren tur att du fick din tjänst från första början? I så fall kanske du lider av bluffsyndromet, ”imposter syndrome” på engelska.

– Det är ett psykologiskt fenomen, där människor tvivlar på sin egen förmåga och är rädda för att bli avslöjade som inkompetenta – trots att ingenting egentligen tyder på att de skulle vara det, berättar Charlotte Ohlson, föreläsare och jobbcoach på utbildningsföretaget Iris.

Självtvivel hos högpresterande

Det är svårt att veta säkert om bluffsyndromet har blivit vanligare, men det finns undersökningar som tyder på det. Enligt en amerikansk forskningsartikel från 2020 är det numera så många som åtta av tio personer som kämpar med det till och från.

När bluffsyndromet började studeras av psykologiforskare i USA i slutet av 1970-talet kopplades det framförallt till högpresterande kvinnor. Hur bra deras karriärer än gick, och hur mycket uppmuntran chefer än gav dem, levde de med känslan av att ha lurat sin omgivning.

I dag tyder forskningen på att syndromet inte längre är könat på det sättet. Det stämmer överens med Charlotte Ohlsons erfarenheter som jobbcoach.

– Däremot tror jag att kvinnor generellt har lättare än män att berätta om sitt självtvivel. Män kanske håller tyst om det, för att inte visa sig svaga.

Vad som däremot fortfarande tycks är att syndromet är överrepresenterat bland personer i högkunskapsyrken och med akademisk bakgrund. Det brukar förklaras med att dessa befinner sig i miljöer med höga krav och framgångsrika kollegor, med vilka de lätt jämför sig själva.

Aron Branner, legitimerad psykoterapeut på Fridhemsplans vårdcentral i Stockholm, har ytterligare en förklaring.

– Personer som är perfektionistiskt lagda och har en tendens att högprestera har ofta problem med självkänslan. Om man inte vill riskera att den kritiska självbilden blir synlig är prestation perfekt.

Olika besvärande konsekvenser

Bluffsyndromet är ingen psykiatrisk diagnos, men kan få nog så besvärande konsekvenser för de drabbade. Somliga överpresterar och jobbar över, för att täcka upp för föreställda blottor. Andra drar sig undan och undviker situationer där de skulle kunna ”avslöjas.” En tredje kategori av människor skryter och skrävlar för att stärka den fasad som de fruktar annars skulle kunna rämna.

– Många av oss upplever det här på en hanterbar, vardaglig nivå. Men det kan också skapa en väldig stress och ångest och till slut utmattning eller annan psykisk ohälsa, konstaterar Charlotte Ohlson.

Är det allvarligt kan man behöva professionell hjälp. Aron Branner, som ofta möter bluffsyndromet hos sina patienter, berättar att det kan betraktas på två sätt: antingen som ett tankemönster, eller som ett symptom på ett djuppsykologiskt fenomen. Behandlingen är beroende av perspektivet.

– Symptomatisk behandling utgörs i regel av kognitiv rådgivning, där man ber patienten att granska sin kunskap och se om det finns objektiva data på att de inte kan det som de ska kunna. Hur många gånger har de till exempel blivit ”påkomna?” Vad finns det för data? Om fakta visar sig motsäga tankarna kan det i sig få patienten att må bättre.

Den här behandlingen är pragmatisk och rätt okomplicerad. Det är vad man oftast möter på vårdcentralen. Den är dock inte oproblematisk. Det händer ibland att patienter felaktigt tror att de lider av bluffsyndromet, något som i själva verket bottnar i en skev självbild. Det vill säga: självtvivlet är adekvat, och bottnar i en verklig, förtäckt inkompetens.

Självkänsla och skev självbild

Om man i stället betraktar ”syndromet” som ett symptom, kan det finnas många olika orsaker till det. Här blir problemet genast betydligt mer komplext, och berör ofta sådant som självkänsla och självbild, förklarar Aron Branner.

– Det kan vara så att man går runt och tror att folk tar allt man säger på väldigt stort allvar, granskar ens ord och behandlar dem som sanning. Då är problemet att man på ett skevt sätt går runt och tror att man är väldigt upphöjd och viktig.

Av de här åtta av tio personerna som enligt den amerikanska artikeln lider av bluffsyndromet, är det få som har så stora problem att de måste söka professionell hjälp. Men också en släng av det kan vara betungande och få konsekvenser – inte minst i arbetslivet. Så hur ska man hantera det?

Genom att tala öppet om problemet. Det menar Charlotte Ohlson som, i arbetet med sina klienter, har mycket fokus på styrkor.

– När man pratar om det i grupp kommer man märka att man inte är ensam om det här, att det är många som går runt och bär på samma utmaningar.

Man kan också öva på att ta emot beröm, för det är vi generellt ganska dåliga på, säger hon. Och att fokusera på styrkor.

– Jag brukar uppmana mina klienter att varje dag föra en sorts ”framgångslogg”, där de skriver ner kanske fyra framgångar eller sådant som de är bra på.

Charlotte Ohlson berättar att hon själv ibland drabbas av bluffsyndromet.

– Jag föreläser ju mycket om motivation och bemötande, och kan känna när jag ska upp på scenen: ”Herregud, här sitter femtio personer som betalat för den här föreläsningen, och jag ska ställa mig här och bara prata blaj. De är lurade!”

I sådana situationer försöker hon utmana sig själv att trots allt genomföra föreläsningen. Hon uppmanar andra att göra likadant, att våga kliva fram på scenen – även om det bara är ett möte på jobbet – och inte låta självtvivlet dra upp gränser.

– När du frågade mig om den här intervjun tänkte jag: ”Nej, jag kan för lite – han får prata med någon annan!” Sedan ändrade jag mig: ”Nej, nu tackar jag ja, sedan får han avgöra själv om det jag säger duger.”