Nader Ahmadi, som nyligen tillträtt tjänsten som generaldirektör på den nya Myndigheten för arbetsmiljökunskap, har genom karriären utsatts för både rån och jordbävningar på jobbet.
De senaste tjugo åren har han arbetat 150–160 procent, hävdar han.
I natt sov han fyra timmar.
– Jag tror inte på det här med utbrändhet, säger han.
Och sedan:
– Jag skojar bara! Jag hoppas bara att det inte gäller mig…
När han var ung i Iran läste Nader Ahmadi Strindberg och såg Bergman-filmer och fascinerades av tungsinnet i det avlägsna Sverige.
Av en historiens slump blev han själv svensk för 34 år sedan. Men om det verkligen finns en bergmansk nationalsvärta i det här landet så har den åtminstone inte drabbat honom. I dag verkar han inte heller särskilt påverkad av sömnbristen. Hans klarblå kavaj fladdrar när han går och skinnskorna är lika snabba och klapprande lätta som skrattet.
Han disputerade i sociologi 1995 och har sedan gjort en chefskarriär, bland annat som ledare för Gävle högskolas Akademi för hälsa och arbetsliv. När han lämnade högskolan gjorde han det som professor och prorektor, den högsta positionen efter rektorn.
– I ett idealt samhälle kanske vi skulle jobba fyra timmar om dagen och konsumera mindre. Men nu har vi det samhälle vi har. Jag har blivit pragmatiker!
En tänkare har han alltid varit. Som tonåring i Iran tog sig Nader Ahmadi inte bara igenom den svenska litteraturen, utan också den franska, ryska, spanska, amerikanska…
Pragmatiker blev han av livet. Teorierna intresserar honom nu främst när de tillämpas i den konkreta verkligheten.
Samhällsintresserad på allvar blev Nader Ahmadi åren kring revolutionen i Iran 1979. Under Shahens sista skälvande tid vid makten engagerade han sig för politiska reformer i demokratisk riktning. Sedan kom revolutionen – och han fick snart gömma sig för en ny, religiös och ännu mer förtryckande regim.
– Jag bodde i olika säkra hus, klädde ut mig, sparade ut skägget och försökte hålla mig borta från gatorna. Många kompisar fängslades.
Till sist flydde han landet. 1984 kom han till Sverige. Nader Ahmadi som hade pluggat till civilingenjör i Iran bestämde sig för att byta bana.
– Jag hade kunnat komplettera ett halvår på KTH och sedan varit ute i arbetslivet. Men jag ville inte hamna på något telecombolag. Efter alla de här åren i politiken och på flykt ville jag jobba inom den sociala sfären.
Han valde sociologi. De följande åren blev några av de svåraste för honom i livet. Samtidigt om han pluggade, på ett språk han nyss lärt sig behärska, tog han hand om en son som fötts under flykten. Och som om det inte var nog var han tvungen att arbeta för att försörja familjen, något han fortsatte med hela vägen fram till disputationen.
Klockan fyra på morgonen gick han upp för att jobba på lager, och klockan tio var han på universitet för att forska. Efter jobbet och på helger städade han, och på somrarna räknade han trafikanter på tunnelbanan.
– Det var tufft. Och visst hade det sitt pris när det kommer till kropp och själ. Men när jag bestämt mig för någonting så genomför jag det.
Även som forskare har Nader Ahmadi haft ena foten i verkligheten utanför akademin. Han har gjort många forskningsresor för Unicef, Världsbanken och andra organisationer. Det började efter Balkankriget då han åkte till Bosnien för att göra en studie om familjernas behov av socialvård.
– Jag tackade ja direkt utan att veta om jag skulle klara av det. Det är typiskt mig. Jag fick kolla på kartan var Bosnien låg…
Vidare följde resor till Kroatien, Centralasien, Kirgizistan och Vietnam, där flera av hans rekommendationer om social barnavård implementerades som lag. Han träffade statsministrar och diplomater och satt i fina salonger. Men det var också en farlig tid. En gång blev han rånad. En annan gång, i Kirgizistan, vaknade han av att marken gungade och hus runt omkring honom rasade i en jordbävning.
I somliga av de gamla sovjetstaterna var lag och ordning utslagen – något han inte riktigt hade förstått när han tagit jobbet. Frågor om arbetsmiljö var inget han precis kontemplerade på den tiden.
– Taxiresan från flygplatsen till hotellet var ett äventyr, du visste inte om du skulle komma fram eller inte. Och jag gjorde alla uppdrag ensam. Nu när jag skickat lärare till Kina kräver de att få åka två och två, åtminstone. Men den tanken slog aldrig mig. ”Åk till Kirgizistan”, sade någon. ”Okej, jag åker!” Det var terror, explosioner – dramatiska år!
Det senaste decenniet har sett annorlunda ut. Presidenter och terrorister har bytts ut mot lokala näringslivsrepresentanter, lokalpolitiker och landshövdingar. Han trivs med det också, men förutsättningen för att han ska stå ut i idyllen är att han är belamrad av arbete och på helgerna kan åka till fritidsboendet – en lägenhet i huvudstaden – för att ”andas lite avgaser.”
– När jag bodde i Stockholm brukade jag promenera på Hornsgatan för att återhämta mig. Där känner jag mig levande.
Han bor i ett sekelskifteshus på en ö mitt i Dalälven. Det är högt i tak och fyllt med samlarobjekt, inte minst av plastbilar, mangadockor och andra leksaker. I Stockholm vaktas skrivbordet av en sjuttiofem centimeter hög Batman med fladdrande kappa.
Star Wars–legot kan kosta honom 4 000–5 000 kronor per förpackning, erkänner han. ”Åt sonen” lyder standardlögnen.
– Jag gillar Star Wars, men jag gillar Star Wars-lego ännu mer. Jag har Dödsstjärnan och alltihop.
Efter ett decennium av byggprojekt är huset nu färdigrustat. Och det går inte in fler samlarsaker i det. Högskolan kan han utan och innan.
Under de sista åren började livet kännas lite väl tryggt. Men det ska det bli ändring på nu. Han sökte tjänsten som generaldirektör på Myndigheten för arbetsmiljökunskap eftersom han tänkte att den skulle passa honom med hans breda erfarenhet och förmåga att få saker gjorda. Men själv har han faktiskt aldrig arbetat med arbetsmiljöfrågor.
Han ser fram emot att få leva ut pragmatikern i sig: uppdraget handlar bland annat om att samla ihop forskningen kring arbetsmiljöfrågor och se till att den synliggörs och kommer till användning.
Men här finns också utrymme för superkraft.
– När jag intervjuades på departementet sade jag: Vi ska inte vara tacksamma för att vi överlevde ännu en dag på jobbet. Yrkeslivet ska dessutom lägga till något positivt, extra glädje, nya relationer. Arbetet ska göra oss friskare.
Text: Tim Andersson.
Reportaget är en del av magasinet Akademikern 4, 2018. Läs hela tidningen här!
Läs mer:
Nader Ahmadi om nya uppdraget: "Vi ska vara en spindel i nätet"
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.