Kuratorns orimliga arbetssituation: ”Är detta det nya normala?”
Att jobba i öppen korridor trots hotbild, att kämpa för att uppfylla vårdgarantin och ändå ha patienter som skriker i telefon när de inte får tid samtidigt som nya kollegor ska introduceras. Kurator Saga Hegelund vittnar om en orimlig arbetssituation på en skånsk vårdcentral.
Jag sitter på min kollegas rum (hon är just nu på välförtjänt semester) och ”gnällskriver” till en annan kollega på teams. Jag lyssnar på ett möte om I-KBT, läser om ökade arbetsmiljöproblem inom socialt arbete/hälso- och sjukvård och tittar samtidigt i min kalender nästa vecka för att se över planeringen. Jag inser att jag på onsdagen har nio besök bokade; åtta videobesök och ett fysiskt. Samtidigt ska jag träffa och planera introduktion för en ny kollega… och just det, anledningen till att jag sitter på en kollegas rum är att mitt kontor är i en ”öppen” korridor, det vill säga att vem som helst kan gå in där när som helst och vi har en hotbild på vårdcentralen.
En patient har för andra dagen i rad skrivit hot mot verksamheten via 1177, första tillfället är polisanmält och det kommer en väktare klockan 12. Ska jag ta in min traumapatient i eftermiddag med risk för att det blir kaos? Mår hon sämre nu och behöver stöd? Är det rimligt att boka om en patient för en hotbild som kanske aldrig uppfylls? Är det så här min vardag ska se ut nu?
I höstas försökte en annan patient kontakta mig privat. När det inte gick försökte han kontakta min man. Är detta det nya normala?
I takt med nedprioriteringen från psykiatrin, färre inläggningsplatser och ökade mediaskrik om förvärrad psykisk ohälsa behöver primärvården ta större ansvar. I samband med anamnestagning såg jag en remiss skriven till psykiatrin för nio år sedan och skrattade med lite gråt i halsen. Remissen antogs och var skriven på fem meningar, jag kunde bittert konstatera att ”det hade inte hänt i dag”. I dag skriver vi remisser på två till tre sidor som inte tas emot för att patienten inte har ”tillräckligt allvarliga besvär” eftersom hen får stöd med ekonomin av anhöriga, som också går på knäna.
Jag hör mig själv säga ”jag behöver inte tycka om systemet och rutiner, men jag behöver förhålla mig till det” när kollegor frågar varför jag inte tänker att det är värt att skriva en remiss.
Jag sitter och behandlar patienter som jag tänker egentligen borde ha specialiserad behandling, de är dock för multisjuka och komplexa för psykoterapi via remiss men för ”bra” för psykiatrin, så jag får trolla med knäna…. Är det så det ska vara? Är detta det nya normala?
Jag frågar ibland mina kollegor ”jag känner mig lite galen, är jag det, är det jag som försvårar detta?” Svaret har hittills alltid varit nej.
Nu ska jag försöka ta mig till mitt kontor, jag glömde ett viktigt papper, men jag vet inte om jag får gå in i korridoren av säkerhetsrisk. Om 20 minuter har vi rond, jag borde skriva remissen innan. Det hinner jag nog.
Jag förstår varför kompetenta och ansvarstagande människor säger upp sig, startar eget, bränner ut sig eller tar skada.
Ibland funderar jag på om jag borde göra något helt annat. Jag förstår varför kompetenta och ansvarstagande människor säger upp sig, startar eget, bränner ut sig eller tar skada.
Primärvården ska arbeta förebyggande, personcentrerat, sammanhållet i team, med hög medicinsk kvalitet, upptäcka allvarlig sjukdom, förhindra allvarlig sjukdom, prioritera äldre, prioritera unga, minska sjukskrivning, sörja för en jämlik vård, uppfylla vårdgarantin på tre dagar och svara 100 procent i telefon – och kanske andas ibland?
Vårdcentralen är också (i alla fall i Skåne) den enda vårdenhet som inte kan säga ”nej” till patienter; det vill säga alla patienter tillhör oss, även om du är inskriven på Kardiologen har din vårdcentral fortfarande det övergripande ansvaret för dig. Vilket kanske inte är ett besvär om man som mig är en frisk 30-åring. Men låt säga att du är en 35-åring med hypotyreos, autism, högt blodtryck och vissa besvär som skulle kunna vara kardiologiska som är svåra att följa upp för din autism gör det väldigt svårt att söka vård, följa sin medicinering och behandling och så vidare.
Jag vet att det är många passionerade människor som gör ett fantastiskt arbete i vården. Men att åka till sitt jobb och bli skriken på i telefon för att man inte får en tid samma dag, eller för att man ska följa egenvårdsråd först, att vi behöver ha väktare och det inte finns budget att uppdatera inaktuella lokaler vilket blir en säkerhetsrisk, att vi förväntas ta hand om alla och bedöma inom tre dagar vilket inte visar på en ökad medicinsk kvalité…. Kombinationen håller inte.
Ja, detta är nog det nya normala.
