"Det är ju vår bil"

Sedd av 93

Nyhet. Den obehagliga insikten fick Spendrups HR-direktör Einar Botten när bilderna från attacken började spridas. Det blev starten på ett intensivt krisarbete.

Senast ändrad 15:19, 8 Jun 2017
Foto: Linus Meyer.
Behovet av krisstöd till medarbetarna förändrades vartefter dagarna gick. HR-direktören Einar Botten ställdes inför flera dilemman i krisarbetet.

Den ditintills vanliga fredagen på Spendrups stora terminal och huvudkontor i Vårby, söder om Stockholm, förvandlades snabbt så snart fotografierna av lastbilen som kraschat in i Åhléns city började spridas i medierna. När det obehagliga faktum att det var deras lastbil som hade använts som vapen i attentatet gick tankarna åt flera håll samtidigt för HR-direktören Einar Botten.

– I det läget var vi ju anställda på Spendrups och såg att vi var med i detta. Men samtidigt var vi också medborgare i svenska samhället och undrade: Var är min familj? Och givetvis tankarna på vår medarbetare, han som var på plats. Var är min kompis? Vad har hänt? Hur mår han? Det blev en osäkerhet i flera dimensioner, säger han.

Snart förstod företaget att lastbilen hade blivit kapad. Chauffören ringde och berättade hur han hade rusat efter fordonet, försökt stoppa det, blivit påkörd. Hans närmaste chef satte sig i en bil och körde in mot stan.

Drygt en kvart efter att polisen hade fått sitt första larmsamtal samlade Spendrups sin krisledningsgrupp. Krishandboken slängdes upp på bordet. Checklistorna betades av. Ansvarsområden fördelades. En loggförare utsågs. På vita tavlan skrevs det upp klockslag och händelser. 

Rutinerna fanns på plats och det gav trygghet. Men även om koncernledningen hade gjort flera större krisövningar så hade man inte förberett sig på det här. 

– När jag var på väg in i krisledningen ringer min telefon. Jag svarar och hör min son ropa: ”Jag är på Stadium.” Han var på Hötorget och hade sprungit och gömt sig. 

I krisarbetet fokuserade Einar Botten bland annat på internkommunikationen. Att medarbetarna fick korrekt och uppdaterad information om vad som hade hänt och hur företaget hade agerat. 

Den utsatta chauffören erbjöds hjälp av en traumaexpert med erfarenhet från krig och terror.

Någon gång runt midnatt kunde han vinka adjö till krisledaren och några av de andra som fortfarande satt kvar och jobbade. Det blev bara några timmars sömn. 

Under helgen hissades flaggorna på halvstång vid terminalen i Vårby och bryggeriet i Grängesberg. 

Samtidigt började nya frågor hopa sig: Hur skulle allmänheten hantera synen av företagets lastbilar på publika platser och gator? För att minska de anställdas utsatthet beslutades att alla chaufförer skulle få sällskap av en kollega, så att man kunde ge varandra stöd.

– Det blev en positiv grej i eländet  att kollegor kunde ställa upp för varandra.

På måndag morgon öppnade terminalen som vanligt klockan fem på morgonen. Stämningen var dämpad. Koncernledningen fanns på plats och bjöd på frukost, pratade och lyssnade på de anställda, visade att de fanns med. Företaget deltog i den tysta minut som regeringen hade beslutat om.

– Sorgearbetet blev en del av krishanteringen.

Det var inte bara chaufförerna som behövde stöd. Alla medarbetare fick ett stödnummer och företagshälsovården mobiliserades. Einar Botten håller upp sin flaska med mineralvatten, pekar på telefonnumret till konsumentkontakten som finns på företagets produkter.

– Det sitter ett telefonnummer här. Kommer någon ringa det? Vi såg till att det fanns en uppdaterad "questions and answers" som gick ut till alla medarbetare. Och vi såg specifikt till att de som satt i mejl- och telefonkontakt externt var extra pålästa på den delen, säger han.

Visste ni hur ni skulle agera i alla lägen?

– Nej, absolut inte. Vi mötte olika dilemman. 

Några rörde den drabbade chauffören. Hur skulle vårdinsatserna se ut? Men också: Hur kunde företaget skydda honom från att bli jagad av journalister utan att inkräkta på hans rätt att prata med medier? 

En annan fråga var om de skulle plocka ner reklamen på bilarna. Till en början landade Spendrups i att de skulle vara oförändrade. Företaget bar ingen skuld i det som hade hänt och det fanns viktigare frågor att ta tag i. 

Men flera chaufförer berättade hur de blev fotograferade när de var ute och jobbade, att folk gav dem fingret. Ibland upplevdes stämningen som hotfull. Spendrups beslutade trots allt att ta bort reklamen.

– När våra kollegor upplevde att de mådde dåligt, att de blev utpekade, då tog vi det beslutet. 

Det gällde också att påminna sig om att även de som satt i krisledningen hade känslor och tankar kring det som hade hänt, att även de blev trötta och kunde må dåligt.

– Vi har haft långa samtal. När vi har suttit här på kvällarna så har det varit kristerapi för oss också. Det har varit svåra beslut där vi har haft ett behov av att prata, säger Einar Botten.

Nu har krishanteringen utvärderats och Einar Botten är stolt över företagets agerande. En fördel var det korta geografiska avståndet mellan attentatsplatsen och koncernledningen. I framtiden vill de vara ännu mer förberedda för liknande situationer, även om de skulle hända i andra delar av Sverige.

– Det som händer i världen har adderat till lite fler scenarier som vi kan tänkas behöva träna på. Vi har tränat på frågor som gäller konsumenter och samhälle, men inte kopplat till terrorattacker. Det är en lärdom.

De har också insett att det är viktigt att ta hjälp av externa parter vid krisövningar som kan se företaget utifrån.

– Det är lätt att bli hemmablind. Man måste bli lite utmanad och man måste vara ödmjuk, säger Einar Botten.  

Text: Max Byström, Akademikern

Ur magasinet Akademikern 3/2017. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf här.

Läs mer: De jobbade mitt i krisen

up 58